Om att återvända hem

Det är fem år sen sist och det är som att åka tillbaka alla de åren och lite till men bara till viss del. Jag sitter i samma taxibil med samma chaufför och betalar som vanligt ingenting men får åka precis vart jag vill. Jag lämnar det ena stället i hopp om att allt ska bli sig likt om jag byter till nästa men inser ganska snabbt att det bara är att lura mig själv. Samma väggar, samma branta trappa och samma parkettgolv men jag känner inte igen ett enda av alla de hundra ansikten jag möter. Och det är inte för att det gått fem år utan jag inser att det är jag som passerat bäst före datumet för länge sen och numera befinner mig bland de som inte ens var födda när jag firade min 20 årsdag.

Men det finns de ansikte jag känner igen. De jag studerat på nära håll när jag borde hållt de på avstånd. Och det viskas i mitt öra om saker som inte borde sägas och jag tänker på hon som står brevid och skrattar och ler utan att vara medveten om att hon precis blivit bortvald av den hon håller kär. Och inom mig vaknar djuret som jag tidigare aldrig kunde hålla i styr men känner hur jag åter tar kontrollen.  Framför mig ser jag tindrande blå ögon och en skäggig kind som tillhör den enda mannen jag låter komma nära. Han säger vi båda har bekräftelsebehov och frågar OM jag inte hade varit lycklig... och jag vet att han har rätt men det spelar ingen roll. Jag går därifrån med hedern i behåll och tänker på vad jag gjort om inte nu varit nu och vet hur jag hade sålt mig själv. Men då var då och nu är nu och mitt hjärta finns hos någon som äger min kropp.

Och allt är som vanligt, som det alltid varit och jag vet att jag numera hamnat rätt. Längtar hem. Hem till staden som numera är min och till famnen som numera är min hamn. Och det jag ville få bekräftat fick jag svar på ändå. Och det räcker att veta att om jag velat så... 

Men jag vill inte längre...