Dancing in the snow

Utanför virvlar stora blöta flingor omkring och klockan har ringt vilket betyder att vi snart måste ta oss upp. Jag har fått somna i hans famn och när han vaknar ber han mig krypa tätt intill hans rygg så jag lindar in min kropp runt hans. Önskar vi kunde ligga kvar. Tillbringa hela dagen där i sängen men han måste hem och jag måste bege mig till den där loppisen jag plikttroget står på varje helg. Men efter jag motvilligt släppt av honom hemma hos sig är det liksom flera timmar kvar innan det är dags så jag våldgästar Azita på frukost.

På loppisen bjuder de på glögg och de enda som är där är vi säljare. Inte en enda köpare så jag ger upp efter ett par timmar och åker istället på julklappsjakt med Azita.

Det fortsätter vräka ner stora blöta flingor och jag saknar. Jag känner igen den här känslan. Den infinner sig alltid så fort vi varit nära. Det startar igång min längtan efter att få vara nära mera. Oftare. För det finns inget jag njuter så av. Alla stunder med honom korta eller långa spelar ingen roll. Vill bara ha mer och så har det alltid varit. Och det som egentligen borde ha gjort känslorna svagare eller kanske fått de att försvinna helt har istället bara stärkt de ännu mer. Jag hoppas det betyder något bra.