Så står jag då där igen fast på den andra sidan. Där på golvet som jag brukar blicka ut över inför mina klasser. Och på något sätt är det skönt att vara en av de på golvet och slippa allas blickar. Att få krypa in i sig själv och bara låta musiken styra mina steg. Att få följa någon annan och inte behöva ha en tanke på att göra rätt och göra det lätt för att andra ska kunna följa med. Men det känns att det var länge sen. Jag har inte varit deltagare på någon annans klass sen jag själv körde mina klasser. Allt för länge sen men det är så det oftast blir när det är en själv som står längst fram. Det tar emot att kliva ner på golvet då men nu är det en ovanligt skön känsla att få vara den som följer. Nu får jag vara den som stint tittar på instruktören och undrar om det inte är bra nu för jag orkar inte en gång till. Men hon precis som jag annars är inte det minsta trött och hurtigt skuttar runt med sina lätta steg. Själv känner jag mig som en elefant och undrar vad mina egna lätta steg har tagit vägen.
Efteråt sköljer den där sköna välbekanta känslan över mig och då spelar det ingen roll om jag stått längst fram eller nere på golvet. Att ha fått dansa igen känns underbart skönt och jag är bara tacksam att min kropp orkade med. Nu ska jag aldrig mer sluta att dansa. Och just nu står jag nere på golvet men längtan att åter få stå längst fram och instruera vaknade till liv igen men det är ingen brådska. Nu är träningen för min egen skull och inte för någon annan. Tids nog kommer jag tillbaka till det där.
Tids nog...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar