En vecka går så fort och det spelar ingen roll att jag haft det underbart lugnt och skönt i familjens trygga famn och att de har världens godaste arraksbollar på konditoriet i min lilla hemstad. För efter en vecka är det ändå hem jag längtar. Hem som i Gävle. I morgon sätter jag mig på tåget och lämnar familj och arraksbollar för den här gången. Och jag önskar att jag kunde göra med familjen som jag gör med arraksbollarna, ta med några i väskan hem.

Och jag saknar honom. För även om jag hört hans röst så är det hans närhet jag vill ha. Frågan är bara när det blir tid för oss att ses. Vill krypa in i hans stora varma famn och borra in näsan i hans skäggiga kind. Längtar så...