Sinnesro...

...är inte bara namnet på teet som får värma min frusna kropp utan även känslan jag mer och mer börjar känna. Det är inte längre en plåga och oro att vara ensam utan jag kan känna en längtan till att få krypa ner i soffan. Med det där teet. Med den där känslan. Så därför kan jag lämna Azitas hem och istället för att stanna kvar och sova där som jag annars brukar så tar jag med en bit hem av hennes nybakade valnötskaka. Och jag är ju egentligen inte ensam. Jag väljer bara att vara själv. Med mitt te. Och den där känslan.

Och det är skönt att ha henne hemma igen. Min finaste Azita. Även om jag inte längre behöver sova brevid henne för att känna mig lugn. Nästa gång jag gör det är det inte för att jag behöver. Utan för att jag vill. Bara för att det är så väldigt mysigt.

Men i natt sover jag själv...