måndag 29 december 2014

Och så gick julen...


Vi bor på landet och det innebär en eld som ofta sprakar. Inte bara för att det är rogivande och väldigt mysigt utan helt enkelt för att vi inte ska frysa ihjäl. Eller för att vi inte ska få en elräkning som är skyhög. Och överallt tänder vi ljus för att hjälpa till att få upp värmen och det finns inget bättre just nu än att jag bara få vara hemma och njuta av det. 

Jag väntar fortfarande på besked men börjar ge upp lite smått. Ett besked vill jag verkligen ha men det andra kan jag gärna vara utan. Givetvis kommer jag dela med mig när det är dags. Hemligheter har jag aldrig varit bra på att ha. 

Snart är det nytt år och julen har liksom passerat nästan obemärkt förbi. Bara lugn och ro har stått på schemat och jag har fått träffa en av mina två familjer. Som tur är kan mina föräldrar umgås så pappa kom förbi och firade mammas födelsedag med oss på annandagen. Några nyårslöften kommer jag inte att ge men både kropp och själ ska tas om hand igen efter allt för många månader av slarv. Träningen som jag var så duktig med i början av året rann ut i sanden så fort det blev semester och sen hittade jag inte tillbaka. Det innebär att jag inte är det minsta bekväm med mig själv för tillfället. Och allt slarv med maten gör att jag ständigt har ont i magen. Känner mig som sagt inte alls tillfreds. 

Så snart nytt år och nya rutiner igen...


onsdag 10 december 2014

En för tidig julklapp vill jag ha

Jag ligger i sängen på ett hotellrum. Inget konstigt i det eftersom det oftast är så jag tillbringar min tid. Skillnaden nu är att i badrummet håller älsklingen på att fixa sig klar för att gå ut på stan och hitta ett ställe att se hockeyn på. Själv ligger jag mer än gärna kvar i sängen, dra täcket över huvudet och önskar egentligen att jag är någon annanstans. Vart vet jag inte riktigt. 

Tänker på förr. På alla våra nätter på hotell. Ihopslingrade ben och nån dålig komedi på tv:n som vi skrattar åt. Vi skrattar fortfarande åt de där dåliga komedierna och vi ligger fortfarande ihopslingrade fast numera i vår gemensamma soffa i vårt gemensamma vardagsrum. Och jag älskar honom precis lika mycket nu som du. Mer kanske. Fast på ett djupare plan. Jag önskar bara att jag var lika lycklig nu som då. Och det handlar INGENTING om oss. Vi har våra duster.. Till och med riktiga kriser som vi ibland själva inte kunnat ta oss ur men det är inte alls därför jag känner som jag gör. Han är min livboj. Det är han som finns där och hans famn är lika varm och inbjudande som vårt gemensamma hem som mer och mer känns som den enda trygga platsen i min tillvara. Jag önskar jag alltid kunde få vara där. Hemma.. I hans famn...

Min kropp känns orolig. Mitt sinne tungt och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det är så just nu. Kanske är det så att jag alltid kommer att leva i någon slags symbios med det mörka. Att ångesten alltid kommer vara en del av mig. Men jag vet så väl när den sätter fart och börja ta sitt stadiga grepp. Jag måste vara i harmoni och kanske är det just det som saknas just nu. Att få känna mig lugn i kropp och själ är det jag behöver mest av allt. Jag vet på ett ungefär vad det är som skaver. Det som oroar och känns tungt...

Jag väntar på besked. Två ganska tunga besked. Och har jag tur så löser sig allt. På nåt sätt gör det ju alltid det men ibland behövs det ganska stora förändringar för att komma dithän. Så just nu kan jag inget annat än att bara vänta. Vänta och må lite sådär under en tid... En för tidig julklapp hade varit bra!

onsdag 19 november 2014

Fy fan så dåligt...


Jag sover oroligt... En gatlampa precis utanför hotellfönstret lyser mig retfullt rakt i ansiktet men istället för att gå upp och dra för gardinerna trycker jag ner ansiktet i kudden. Klockan ringer alldeles för tidigt och jag masar mig ner till frukosten bara för att finna att äggen jag sett fram emot är iskalla. Jävla skitmorgon. Jag är sur och irriterad och inte bara för idiotiska mail jag måste börja min dag med att behöva läsa utan det kryper i kroppen av både pms och hemlängtan. Jävla skitmorgon...

Mina kundbesök får mig alltid på bättre humör så när jag har packat in mina tre stora resväskor i bilen efter dagens första möte känns det något bättre. Och när jag får avsluta min dag i Umeå efter att jag hittat en ny potentiell kund kan jag åtminstone känna mig någorlunda nöjd. 

Checkar in på Pite havsbad två timmar senare som vanligt hungrig efter en hel dag utan mat. Mitt eget fel... jag vet. Men jag har ingen ro att äta när så mycket hänger över mig. Jag har bott här så många gånger men aldrig utnyttjat det där med att badet ingår. Men idag skriker min kropp efter lite avkoppling så när jag väl få krypa ner i det där varma bubbelbadet njuter jag så mycket att jag fullkomligt ger blanka fan i att hela stället kryllar av skräniga ungar. Det är bara jag och bubblorna...

Det blir mat på rummet som vanligt. Sitter aldrig i hotellens restauranger utan vill bara vara för mig själv. Och jag hade bestämt mig för att försöka hitta tillbaka till det där då jag tänkte på vad jag stoppade i mig. Då det var lika självklart att låta bli socker och annat skit som att gå och träna flera dagar i veckan. Men det är ju flera månader sen. Livet kom liksom mellan. Men nu... nu hade jag bestämt mig. Ny vecka, nya tag. Fuck hell!!! Det är inte lätt att stå emot frestelser när man tycker synd om sig själv och det känns som det enda roliga man har är att förlusta sig i massa onödiga jävla kalorier. Bara en liten kaka till kvällskaffet. En liten bara. Fy fan så dåligt. Och fy fan så förbannat äckligt. Inte ens värt den ångesten. Men kakan blev ju snygg på bild så...  

måndag 17 november 2014

Hatkärlek


Vaknar på hotell för första gången på många veckor. Jag har gjort dagstripper trots att jag ibland har haft 20 mil hem men jag har uppskattat kvällarna hemma med älsklingen så otroligt mycket den senaste tiden. Njutit av att få komma hem till lagad mat och ett glas vin och sen bara få krypa ihop som en liten boll i hans famn. Jag vet att det är enormt jobbigt för honom att vara hemma arbetslös men jag kan inte hjälpa att jag ibland tycker att det varit lite egoistiskt skönt att få ha honom hemma. Jag kommer hem trött, hungrig och allmänt sönderstressad av allt som hänger över mig i perioder. Då är det så otroligt skönt att slippa tänka på marktjänsten hemma för han sköter det klanderfritt. Min älskade sambo. Städar, fixar och lagar all mat. Det är jag så otroligt tacksam över. 

Men nu var jag tvungen att bege mig iväg igen. Och jag måste bara säga att hade det inte varit för mina underbara kunder, de trevliga möten jag har och hur mycket jag uppskattar att bli hembjuden hem till vissa av de så hade jag nog inte orkat. Idag har jag fått hälsa på i ett så otroligt fint hem och det är nåt alldeles speciellt med att sitta i ett kök och ha säljmöte. Så otroligt härligt. Det är en av de stora fördelarna med mitt jobb. 

Tolv timmar senare efter dagens första kopp kaffe checkar jag in på nästa hotell. Jag har inte ätit på hela dagen. Jag har ont i ryggen, benen och axlarna är liksom framåtroterade. Och jag ska egentligen skriva rapporter om dagens möte men jag vill bara ha mat och få krypa ner i sängen. Dagarna känns oroligt långa och ändå räcker de inte till. 

Så jag älskar stora delar av mitt jobb. Jag gör verkligen det. Därför känner jag mig så kluven när kroppen gör ont. När stressen slår på och tiden inte räcker till. När en hel dag går och jag inte tar mig tid till att äta för att inte bli sen. Är det detta som kallas hatkärlek?

söndag 16 november 2014

Lift me up


Är det bara jag som funderar över meningen med livet? Denna enkla fråga med det desto svårare svaret. Jag tänker extra mycket på det när jag efter sex timmar i en bil stannar på parkeringen utanför hotellet, en söndag... när de flesta andra sitter hemma med sina familjer och väntar på att jobbdagen är först i morgon måndag. Det är egentligen min också men om jag ska vara i tid hos kunden... behöver jag åka hemifrån klockan tolv på dagen.... dagen innan. Idag söndag. 

Det är snöslask på gatorna och jag är glad att jag hämtade in vinterkappan ur förrådet innan jag åkte. Den drar jag tätt intill mig och går de tvåhundra meterna till icabutiken. Plockar nötter i en påse, provsmakar på några norrländska tortillachips de bjuder på och går sen till kassan. Checkar in på hotellet och går direkt ner till relaxavdelningen där ett stort bubbelbad får min stela och ömma kropp att slappna av. Sex timmar i en bil.. Är det DET här som är meningen med livet??

Jag älskar mitt jobb. Älskar mötena med mina kunder och produkterna jag säljer. Men ibland när jag råkar titta på en karta så kan det kännas mig övermäktigt. Det är ett ENORMT distrikt jag har. Och numera tycker chefen att  även halva Norge ska bli min arbetsplats. Och i något slags svagt ögonblick blandat med känslan av att vara tvungen så svarade jag ja. Och det har redan inneburit fyra dagars sjukskrivning för att jag behövde andas. 

Är det detta som är meningen med livet?? Långa, långa resor. Tunga, tunga väskor. Många, många nätter hemifrån och en ständig hård press om att leverera mer och mer...

Jag var på en intervju i veckan. Jag behöver liksom bara kolla av läget ibland. Som man förr gjorde när man var på krogen. Flirtade för att se om man fortfarande var aktuell på marknaden. Numera nöjer jag mig med att söka andra jobb och gå på intervju men ni förstår vad jag menar. Vad ska jag säga... Det kändes lite för bra för att vara sant. Ett i mina ögon drömjobb jag skulle ge bort min ena arm för. Så för att inte säga för mycket eller hoppas på något alls låter jag det stanna därvid. 




måndag 20 oktober 2014

Jag kan inte sova i natt... Ligger och lyssnar på dina andetag och tänker... vad det så här det skulle bli? Att du ena natten sover i soffan och nästa somnar du på din sida som om allt vore som det ska. Jag vet att det inte var en stor sak. Inte denna gång. Det är egentligen aldrig någon stor sak, men många små saker kan i mig växa sig gigantiskt stora. Och den senaste tiden har jag tappat räkningen på alla små saker som tar onödigt stora propotioner. Saker som tär på mig. Saker med oss jag inte tycker om och den jag blir ihop med de där sakerna. Den du blir... 

Jag försöker tänka tillbaka på det jag en gång blev så förälskad i. Tänka på de där stunderna av kärlek och passion. Men det har ju alltid varit en kamp. Vi träffades under helt fel omständigheter men jag sa alltid att klara vi detta så klara vi allt. Gör vi det? Måste det alltid vara en kamp? 

Jag känner fortfarande kärlek. Där inne djupt i mitt hjärtat finns den inbäddad av alla minnen av de stunderna då allt är bra. De där stunderna då inga bråk och tvivel existera och vi bara njuter av att älska varann. Jag känner bara att den där kärleken behöver all näring den kan få. För att kunna växa sig stark och hålla ut. Men just nu känns det som vi bara föder varandra med tvivel och bråk och stunderna med bara lugn känns allt för få. De räcker liksom inte till...

Jag vandrar omkring som i ett slags vakuum. Ett slags ingenmansland. Som en slags sovande zombie och jag vill inget hellre än att bli väckt. Jag vill bli omruskad av löften om ro. Att allt ska bli bra. Du säger att allt kommer att bli bra och jag vill så gärna tro men så fort den känslan börjat slå rot... är det dags igen...

Man kanske inte kan säga vems felet är och det spelar heller ingen roll. Hade jag vetat att det hjälpt skulle jag ta på mig allt. Men det fungerar ju liksom inte så. 

Du var allt jag ville ha.. Men jag ville inte ha det så här...

söndag 19 oktober 2014

Jag saknar "bra"

Jag har varit på mitt nuvarande jobb i snart 1,5 år och mina sjukdagar kan jag räkna på min ena hand. Alltså tillhör det inte vanligheterna att jag är sjuk eller stannar hemma från jobbet bara "därför att". Jag trivs alldeles för bra och har trots jobbigheter av olika slag ändå alltid låtit plikten gå före. Därför är det med blandade känslor jag denna veckan har varit hemma varje dag. Jag behövde det. Min kropp och själ sa att jag behövde det. Men det dåliga samvetet har ändå gnagt...

Jag har känt mig trött både i kropp och sinne. Inifrån och ut. Jag har bara velat ligga i soffan och göra ingenting. Det är först igår och idag jag har fått en uns av energi tillbaks och jag har utnyttjat den till max. Att pyssla hemma har åter igen varit kul och mycket har blivit gjort. 

Men... allt är inte bra. Jag saknar känslan av "bra". Att få vakna och allt bara är "bra". Det känns som det sliter och drar från alla håll och jag måste bara hålla ihop. Ibland vill jag bara skrika "JAG ORKAR INTE MER!!!" 

Jag vet att det är så här det är. Livet... Det är upp och det är ner och det är bara att följa med. Kanske det måste vara lite ner för att man ska kunna njuta när det är upp. Jag vet att jag komma att njuta för fullt när det är dags för upp igen. Och "bra". Men just nu saknar jag "bra"...

söndag 5 oktober 2014

Så ledsen och trött...


Jag begär inte att någon ska förstå. Jag begär inte att någon ska hänga med i mina svängar. Men jag har alltid varit upp och ner, allt eller inget, svart eller vitt och högt och lågt. Och jag brukar inte alls ha några problem med mina långa resor i jobbet där jag kör över 200 mil och stannar borta över helgen. Men den här resan har varit påfrestande både mentalt och fysiskt. Därför rår jag inte för att jag ena minuten kan verka glad och oberörd och bara göra det jag ska på ren rutin, men i nästa sekund sitta bakom ratten med tårararna rinnandes nerför min kind. Jag rår inte för att jag ena minuten kan checka in på ett hotell och glädjas över att det finns ångdusch och bastu på rummet, sitta på en restaurang och njuta av en god middag och ett glas vin i ensamheten men i nästa sekund kan ligga sömnlös av ångest i hotellsängen och gråta mig till söms. 

Känner mig mentalt utmattad... som en urvriden disktrasa, gråtmild och ledsen och vill inget hellre än att sätta mig i bilen och åka direkt hem. Skita i mötena jag har kvar och köra de nästan 70 milen jag har hem i ett sträck och sjukskriva mig resten av veckan. Men jag kommer förmodligen inte göra det. Utan som den duktiga flicka jag alltid vill vara och prestera så bra som möjligt så kommer jag härda ut. Och på tisdag kväll kommer jag hem men på onsdag åker jag igen till huvudkontoret i Borås för att hämta den nya vår/sommarkollektionen. Något jag annars brukar se fram emot men som just nu bara känns som ett enda stort hinder till att jag inte får stanna kvar hemma och landa efter den här otroligt tuffa resan. Jag har bett älsklingen att följa med så att han kan köra så jag får vila mig lite men vi får se om han kan pussla ihop det med barnveckan. Men Gud så jag skulle behöva den hjälpen. 

Jag brukar inte klaga och jag älskar mitt jobb men just nu är jag trött och sliten i hela min kropp. Jag längtar hem, känner mig ensam och otroligt ledsen...

onsdag 1 oktober 2014

Godmorgon...

Vaknar i Støren. Ett litet samhälle mellan Røros och Trondheim och vägen hit igår var en av de vackraste jag sett. Många påminner mig ofta om att inte köra för fort då det är något jag allt för ofta har lätt att göra. Men igår behövdes ingen påminnelse om att lätta på gasen för jag ville inte köra fortare än att jag kunde njuta av allt det vackra jag såg.  Slingriga vägar genom berg och längs fjordar. Otroligt små söta hus och så mycket betande kor överallt har jag aldrig sett på en och samma gång. Helt magiskt. Och alla är så otroligt snälla och vänliga i detta land. Byns enda hotell var fullt igår när jag kom men i ett nafs ordnade de rummet till mig som nattvakten brukar sova i och gav mig en ordentlig rabatt. 

Idag fortsätter resan till Trondheim. Men först lite kaffe☕️

måndag 29 september 2014

En ny era...

Det spelar ingen roll om jag åker hundrafemtio mil uppåt i landet eller om jag åker samma antal mil in i ett annat land. Timmarna i bilen blir detsamma och dagarna hemifrån likaså. Men det har ändå varit med en enorm ångest jag har närmat mig detta. Jag har dragit ut på det alldeles för länge men nu fanns det liksom ingen återvändo och chefen var inte längre lika snäll i tonen när han frågade hur länge till jag behövde planera min första resa. Min första resa till Norge...

Så nu flera månader senare, många ångestladdade timmar framför kartan och framför allt efter att ha ringt mitt första samtal till en norsk kund... så är jag äntligen incheckad på hotell i grannlandet och min första säljtripp på okänd mark kan börja och jag beträder svensk mark först på söndag igen. Jag befinner mig i Trysil och har fått betala 136 pix för en kebabsallad. Det är 80 på alla vägar och mittlinjen är gul istället för vit. Alla kanaler är norska men känns ändå välbekant när de visar Morgan och Ola-Conny, vår svenska stolthet... eller? Det jag oroar mig mest för är att inte förstå vad de säger men det löser sig säkert efter hand. 

Så....nu börjar en ny era i mitt jobb. Norge är numera en del av mitt distrikt och jag kan bara hoppas att jag tar det norska folket med storm ;)


torsdag 11 september 2014

Lås på bloggen...

Det var länge sen jag kände jag kunde vara lika öppen här inne som jag en gång var när jag började blogga. Inte för att jag tror att det är det som påverka hur mycket jag bloggar eller rättare sagt lite, men jag känner ändå att jag kan sakna den här ventilen. Och mitt bekräftelsebehov är inte alls detsamma som det var en gång i tiden då det handlade lika mycket om att få utrycka sig som att det var många som läste. Därför har jag länge funderat på att sätta lås på bloggen och bara låta en liten skara läsa. Tankar på att byta plattform har funnits också där jag kan välja att bara låsa vissa inlägg men jag har flyttat bloggen så många gånger att jag inte vet om jag mäktar med det en gång till. 

Så.. än så länge är det bara funderingar men skulle jag bestämma mig vill jag gärna veta vilka som vill få tillgång till mina inlägg. Skriv en kommentar med epost, som jag givetvis inte postar. 

Kram 

tisdag 12 augusti 2014

Tillbaka i verkligheten

Fyra veckors semester är över och jag är åter igen ute på fältet. Incheckad och uppgraderad eftersom alla mina hotellövernattningingar äntligen börjar ge återbetalning i form av frinätter och bättre standard på rummen och denna gång finns även en fluffig morgonrock att krypa in i. Jag känner mig nöjd och utvilad efter all ledighet och sommaren har verkligen visat sig från sin bästa sida. Det har blivit många kvällar med grillning och kvällsdopp hemma i sjön och jag och älsklingen har glidit igenom de här veckorna inpå varandra helt utan större konflikter och skav. Jag känner mig mer nyförälskad än på länge och pirren i magen har avlöst varann. 

Men jag har också haft mindre trevligt besök. Ångesten och de gamla demonerna har gjort sig påminda och även om jag har haft det under kontroll är det alltid påfrestande och tär. Man tycker att efter alla år av påhälsningar med jämna mellanrum skulle jag klara av att hantera det bättre än vad jag gör, men ibland blir det mig övermäktigt och jag som slutade helt med min medicin för flera månader sen och var övertygad om att det var för sista gången fick inse mig besegrad och börja igen. Men jag acceptera att det kanske alltid kommer att vara så. Det är en del av mig och i perioder behöver jag den där lilla  hjälpen för att hålla ångesten i schack. Men jag kommer aldrig mer att hamna i det djupa hål jag gjorde för ett par år sen. Aldrig mer. 

Jag är tacksam för de jag har runt mig. Min familj som jag har fått ha nära så väldigt mycket denna sommar. Först en vecka i Grekland och sen var älsklingen och jag i min hemstad på besök och sen avslutade vi min sista semestervecka med att de kom och hälsade på i vårt lilla paradis. Så jag är mer än nöjd med min ledighet. 

Men nu är jag som sagt tillbaka i verkligheten igen och första natten på hotell...

tisdag 8 juli 2014

Lilla lillebror!



Jag reser mellan Uppsala och Kiruna hela tiden och ibland har jag nåt kundbesök i Värmland i nån liten håla. Lillebror bestämde sig för att lämna vår hemstad och jag tror han blundade, pekade på kartan och flyttade dit där hans finger hamnade. För några andra anknytningar till Karlstad hade han inte. Så där bor han. Lilla lillebror som inte är så liten längre. Herre gud, det känns som det var igår jag gick i åttonde klass och fick ett samtal till skolan om att jag fått en lillebror. Det känns inte som det är 27 år sen han låg på mitt bröst inne på BB och sov och borrade in sin lilla röda näsa i min stickade tröja. Så nu när jag hade kundbesök inbokade 8 mil från Karlstad bestämde jag mig för att överraska lilla lillebror. Och nog blev han överraskad alltid. Och glad hoppas jag för storasyster träffar han numera max två gånger om året. Så för första gången blir jag bjuden på mat av lilla lillebror och jag blir mäkta imponerad av hans goda men ack så starka taisoppa. Och så är han snäll och låter mig sova i sängen och han tar soffan i den lilla studentettan. Lilla söta älskade lillebror!!


onsdag 2 juli 2014

Lilla grisen jag...

              
  Fördelen med att bo själv på hotell ibland är att kunna skita i att duscha efter träning, krypa ner i sängen med ett glas vin, ta på läsglasen och bara vara allmänt osexig och småäcklig. Det bespara jag älsklingen men ibland behöver man få vara lite "wild and crazy". I morgon åker jag hem efter tre nätter i Funäsdalen och med en del bra odrar i jobbväskan. En ny kund idag och troligtvis en till i morgon så chefen borde vara nöjd. 

I morgon åker jag som sagt hem och älsklingen och jag har en ensam helg ihop att se fram emot. Vi har väl ordnat upp den där lilla fnurran om de där struntsakerna jag skrev om igår. Inget större bekymmer men dock något att ta upp på samtalet på fredag tror jag. Tycker det känns bra att ha någon att bolla med. Någon utomstående som kan se saker på ett opartiskt sätt. Tror alla par skulle må bra av att gå och prata med någon och jag är så otroligt stolt och tacksam över att jag har en sambo som förstår värdet av det. Män över lag annars är väl inte direkt superpositiva till den typen av aktivitet. Så jag tycker älsklingen verkligen visar att han sätter värde på vår relation och älskar och respekterar mig. Därför tar jag mig friheten att skriva om något så privat. För att jag är stolt och tycker att det borde vara det självklaraste i världen och inget konstigt eller skamligt. Vi är rädda om vår relation och vill ta hand om den och ta tag i saker som skaver innan det är för sent. Lite i förebyggande syfte helt enkelt. Alla har sina små strider men innan de utvecklas till världskrig kan det vara bra att ta lite hjälp utifrån. 

Nu ska jag dricka upp mitt vin...


tisdag 1 juli 2014

Om ett brinnande hjärta och sociala medier!


En vecka i Grekland och vi var tillbaka i det lugna, varma och trygga igen. Att känna pirret varje gång jag tittade på honom var underbart och att få känna precis som alltid förr. Och han var sitt kärleksfullaste jag och ingen kan få mig att känna mig så vacker, så älskad och uppvaktad som han kan få. Jag ville stanna tiden. Ta med den där känslan hem och hoppas på att den kan få oss att överleva vardagen och slippa de där stunderna då det gnager i hjärtat för att bråken avlöser varandra. Att få vara tillbaka där vi en gång började fick mitt hjärta att svämma över av kärlek och just då... just då fanns inga tvivel om någonting. Allt är så självklart och vad man bråkat om tidigare fanns inget minne av kvar. 

Och vi kommer hem och känslan finns kvar. Så när vi sitter där i stolarna framför henne vi ska öppna våra hjärtan för så finns just då inga stora problem alls. Bara sånt där som liksom känns lite onödigt smått. Men det är skönt att få prata ut och tiden går så fort. Hon säger att vår kärlek är stark och nog är det väl så. Han är mitt allt och jag hoppas jag är hans. 

Så varför låter vi skitsaker störa allt som är bra? Skitsaker är vad det är. Och jag har så svårt att förstå. Han är mitt allt, det enda som betyder nåt. Och de som känner mig kan se... att det som var viktigt för mig en gång det finns inte mer. Jag behöver inte den där bekräftelsen som förr. Han ger mig ju allt det där. Som kvinna och som sexuell varelse. Och med det är jag mer än nöjd. Men han verkar inte förstå och det sårar mig så fruktansvärt hårt. Att jag är öppen och social, att jag bjuder på mig själv och att jag älskar hela världen är inget som ska påverka oss.  Och jag vill fortsätta att vara JAG! Den jag är...

Sociala medier. Hur många förhållande kommer att gå sönder pga det? Hur många bråkar om vem som skrev vad och om varför det läggs upp ditt eller datt eller NÄR det läggs upp? Ska man ha varandra på IG och FB om man hela tiden stör sig på vad partnern lägger ut? Är det meningen att sociala medier ska vara orsaken till gräl och irritation? Jag tycker inte det. Så länge jag inte lägger ut utmanade bilder på mig själv, så länge jag är tydlig med att jag inte är tillgänglig utan har en partner så tycker jag man kan lägga ut det mesta, när jag vill och hur jag vill. Vill jag säga godnatt eller godmorgon till hela världen så ska jag kunna göra det utan att bli ifrågasatt. Jag vill kunna lägga ut en eller hundra bilder på en dag om jag skulle vilja utan att bli anklagad för att bara vilja få bekräftelse. Är inte det hela grejen med sociala medier, att dela med sig av sin vardag. Och vem bestämmer vad som är ok eller inte?

Vad tycker ni? Hur resonera ni som är i en relation? Vad tycker er partner?
För det känns som jag tillhör någon form av minoritet just nu...

söndag 8 juni 2014

Tre dagar kvar...



Det är skönt att vara hemma igen. Och dagarna flyter på utan större skav. Jag blir ompysslad med god mat, vin och smek under fötterna. Det bästa jag vet. Men det ligger liksom i luften. Som en osynlig slöja av känslor och tankar som kan börja skjuda när som helst. Och ibland går det inte att undvika. Det tränger liksom på och plötsligt befinner vi oss där igen och det är väl bara så det är just nu. Vi startar inga jordbävningar eller några slags krig. Det är mer små gropar på en slingrig väg och snart lär vi oss att parera de mycket bättre än så här. Vi härdar liksom ut...

Jag vet inte om det är han eller jag och det spelar ingen roll. Det är bara där vi befinner oss just nu. Visst önskar jag att allt var enkelt och lätt men när någonsin var något bara enkelt och lätt?!

Tre dagar kvar till värme och sol och jag längtar faktiskt riktigt mycket just nu. Det blir ett andrum för oss några dar. Och jag vet det kommer göra oss gott för det finns ingen jag hellre vill vara där med än han. När vi är iväg har vi det alltid så bra och kärleken får liksom nytt liv. 

Så nu räknar vi ner...

söndag 1 juni 2014

Början på slutet av denna resan!


                         
Äntligen kan jag börja se slutet på denna långa Norrlandstripp. Idag lämnade jag Piteå för att checka in en natt i Skellefteå och för första gången på resan fick jag njuta av lite sol. Ett glas rött och mat på uteservering unnade jag mig i min ensamhet förutom hunden vid mina fötter. 

Jag försöker göra det bästa av de här resorna. Se det som något positivt med den här egentiden. Kan låta konstigt att jag inte har någon direkt hemlängtan men det är nog ett sätt för mig att stå ut. Jag MÅSTE ju liksom ha de här resorna. Jag uppskattar givetvis min egentid och vet att jag behöver den och tror att älsklingen hemma har det lite tuffare än jag. Men tio dagar på hotell och 200 mil körda är ingen semester direkt så därför gör jag det bästa av det. Som att dricka ett glas vin, basta och bubbla om det finns. Dricka kaffe i sängen eller gå en runda på stan och unna mig nåt litet fint. Men nu börjar alltså resan hemåt igen och givetvis ska det bli underbart skönt att äntligen få komma hem. 

Jag tänker ofta på hur ensamt det är. Men det stör mig aldrig den där ensamheten. Jag träffar mina kunder på dagarna men sen är jag ensam. På hotellet, när jag äter min middag som jag oftast tar med upp på rummet just för att jag föredrar ensamheten, på gymmet har jag aldrig nån att träna med men numera är jag så fokuserad och är ändå inne i min egna lilla värld. Ständigt ensam. Men jag trivs ganska bra med mitt eget sällskap. Sen har jag ju alltid vovve med mig :)

Nu är det snart godnatt. Är nöjd med att jag tog mig iväg till gymmet trots att jag tänkt strunta i det och tom tog ett glas vin till maten. Det gick några timmar men det är kanske inte det ultimataste att träna efter man druckit vin. Jag överlevde i alla fall och hann med att pröva bubbelpoolen på taket här på hotellet innan den stängde. Så nu kommer jag nog sova gott...



lördag 31 maj 2014

Helgen på hotell!

                                 
Tillbaka i Piteå och här tillbringas helgen. Jag återvänder till Pite havsbad trots att jag hade rum inbokat på det gamla mentalsjukhuset (ja det är numera ett fint hotell) som ligger närmare stan. Men jag trivs vid havet. Här kan vi ta morgonpromenaden och sista på kvällen längs med stranden och både jag och vovve gillar det. Och så behöver jag inte ge mig iväg för att träna för här ligger gymmet bara i korridoren brevid mitt rum. Och så finns det ok mat tillgänglig och små flaskor med vin i receptionen. Mer än så behöver inte jag. 

Det är lördag och när jag ligger över så här på helgen så vill givetvis chefen att jag ska jobba även idag. Så jag har besökt en potentiell ny kund idag och även vårdat en av de bästa jag har så jag köpte med mig fika till hennes personal. Det är den bästa sidan av mitt jobb. Den där sociala. Som inte känns som jobb. Att få umgås, prata och dricka kaffe som om det var med de  finaste vänner. Alla kunder har jag det givetvis inte så med men med henne är det speciellt. Efter det fanns en stund för mig själv på stan till att kika på kläder. Sen hade nästan hela dagen gått. 

Resten av kvällen har jag tillbringat i gymmet. Sliter som ett djur. Svettas, frustar och skriker högt när jag tar i till det yttersta. Men jag skiter i det. Jag mår så otroligt bra av att få piska skiten ur mig själv och mina muskler. Äntligen har jag förstått att enda sättet att få bukt på kroppen är styrketräning. Aldrig mer bara harva runt på massa konditionsklasser. Och det säger jag, en inbiten aerobicinstruktör som hatat gymmet. Så tjejer, vill ni se resultat, lyft tunga vikter. Jag svär resultaten kommer betydligt snabbare än med alla klasser i världen. Jag vet. Jag har instruerat i tjugo år och nu äntligen känner jag hur kroppen svarar. Men så sliter jag med kosten också. Gluten och socker är jag extremt noga med. Och minimalt med kolhydrater. Min mage mår mycket bättre nu än innan.... Ops, sorry... detta är ingen kost-träningsblogg och jag ska inte trycka ner i halsen på hur andra/ni ska leva, äta eller träna eller icke träna. Jag har inte blivit fanatisk jag lovar. Men när jag syndar gör jag det på ett helt annat sätt. Vin, mörk choklad och goa nötter och en sockerfri chokladglass från Alvesta glass som jag lätt kan sätta i mig en hel burk :)

I morgon får jag börja åka söderut igen. Skellefteå, Umeå och avslutar i Ö-vik sen får jag äntligen åka hem till torpet och älsklingen. Och jag hoppas han har längtat ihjäl sig efter mig så att jag kommer att få extra mycket kli under fötterna :)

torsdag 29 maj 2014

Var det så här det skulle bli?


Jag har precis slängt på luren i örat på honom. Det absolut fulaste man kan göra men ibland tar det liksom bara stopp. Befinner mig hundra mil hemifrån på en röd dag. På ett Olearyshotell i Gällivare. Ett ställe man absolut inte vill vara på när man har ett av senaste tidens många gräl med sambon. Jag tar hissen ner till restaurangen och tränger mig fram till baren. Jag hade bestämt mig för att denna resa skulle det inte bli ett enda glas vin. Bara träning och bra mat. Just nu skiter jag i det och med tårar i ögonen ber jag om ett glas att ta med upp på rummet. De har en bastu på samma våning som jag bor så jag tänker låta mina frustrerade tankar och känslor få smälta bort i värmen men när jag kliver in är bastun iskall. Eftersom jag redan är upprörd, ledsen och frustrerad orkar jag inte reagera med mera negativa känslor utan konstatera bara faktum, duschar och går tillbaka till rummet. Jag låter fortfarande telefonen vara avstängd. Demonstrativt och lika barnsligt som dumt. 

Vi har hamnat i en ond cirkel. En nedåtgående spiral som hotar att drar ner oss i ett stort svart hål. Vi kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan och vi hjälps åt med att trampa vatten. När han är trött tar jag över och tvärtom. Vi är så otroligt medvetna om våra fel och brister. Han om sina och jag om mina men ibland spelar det ingen roll. Man klarar inte av att lösa problemen ändå. Vi bråkar, vi skriker och gör varandra illa men vi slutar alltid i någon form av förståelse och samförstånd. Vi vill inte ge upp. Vi älskar varandra och vill ha den där drömmen. Men ibland känner jag... att priset är för högt. Men bara ibland. Som just nu. När jag befinner mig hundra mil hemifrån och han än en gång sviker sina löften och min tillit än en gång får sig en törn. När jag känner att kraften och orken rinner ur mig och det känns som det inte finns något kvar att hålla fast vid. 

Vi hade lovat varandra att det skulle flyta på till vi reser utomlands om två veckor. Att den där resan skulle vara helande och att vi skulle komma nära igen. Jag tvivlar inte på det för det brukar alltid vara så. Och när vi kommer hem har vi en tid bokad. För familjeterapi. Vi skulle bara härda ut fram tills dess för vi vill ju båda det här. Men så enkelt ska det givetvis inte vara och kanske det vore konstigt om vi kom dit och allt liksom var bra. Inga bråk att prata om. Men ändå gör det så förbannat ont, fast inte på det där smärtsamma sättet utan mer på ett... tröttsamt. Känner mig dränerad. Likgiltig. Och det skrämmer mig lite grann. 

Varför skriver jag det här? Jo, för det är så här det är. Livet. Förhållanden. Att leva två är inte enkelt och bara gulligt och sött. Det är ibland en jävla kamp. Men så länge det innerst inne finns en djup känsla av kärlek kommer jag kämpa för det här. Folk ger upp så lätt och gå vidare och skaffa nytt men problemen kommer igen. Jag vet efter alla år att gräset inte är grönare. Man måste kämpa.. Jobba. En relation behöver vårdas. Och jag har bestämt mig för att inte ge upp innan jag vet att vi verkligen försökt. Gjort allt.  Kanske det går åt helvete ändå. Kanske jag inte står ut. Kanske han tröttnar. Kanske vi helt enkelt är för olika och inte är menade för varann. Men så länge jag i all ilska, i all trötthet och frustration ändå kan känna kärlek så finns det hopp. Så länge vi alltid efter alla bråk förenas i samförstånd finns det en chans. 

Det är inte enkelt. Den som påstår det ljuger. Jag ser så mycket fasader av allt det där lyckliga men alla har sitt att tampas med. Och detta är vad vi har att tampas med just nu och än ger vi inte upp. 

Nu ska jag ta sista klunken vin och sätta på telefonen igen...

tisdag 27 maj 2014

Egentid




Livet det liksom bara rullar på. Ibland smärtfritt och utan några större problem. Men ibland är det så med livet att det inte bara flyter på utan det kommer prövningar som vi måste handskas med. Sånt som inte alltid är så lätt. Sånt som är besvärligt och svårt. Sånt som kanske både skaver och gör ont. Och man vrider och vänder på hur man ska få allting att gå ihop. Man vänder ut och in på sig själv för att finna svaren och känner frustration när de inte finns där.

Jag kämpade så hårt. Gick igenom vatten och eld. Smärta och sorg. Och så en dag hade jag allt det där som jag stridit för så. Men någon stans på vägen tappade jag lite av mig själv. I allt det nya jag måste lära mig att passa in. Att inte längre bara vara ensam och ha mig själv att tänka på, mer ansvar, mer hänsyn och respekt. Det som är jag får liksom inte riktigt plats. Jag är inte van och känner mig vilsen ibland.

Jag ville nog leva i den där rosa bubblan. Sväva omkring på de där fluffiga molnen och vara nykär för evigt. Ingen vardag. Inget ansvar. Inte behöva bli vuxen för jag har ju inte riktigt behövt. Och det är svårt. För mig.

Ibland behöver jag andas. Slippa vardagen ett tag. Vara den jag så länge var. Utan ansvar. Utan hänsyn och bara tänka på mig själv. Så mina nätter på hotell är mitt andrum. Min egentid som ger mig energi för att kunna vara den jag egentligen vill vara men inte riktigt kan. En vuxen som tar ansvar och hänsyn.

Jag vill inte byta bort det jag har. Jag är tacksam över det. Men ibland behöver jag distans för att kunna uppskatta allt det där. Komma hem efter att ha längtat och vara efterlängtad själv. För att kunna landa ihop och finna glädje i det. Tror vi behöver det bägge två. Just nu...



och vara efterlängtad och

lördag 15 mars 2014

Vad hände sen?

Jag är ingen bloggare längre även om skrivandet ofta finns i mina tankar och jag kan sakna det där begäret att behöva få utlopp för känslor och tankar i skrift. Kan inte skylla på tiden för den finns där ofta. Det är bara det att mitt liv har så många andra prioriteringar och eftersom inte behovet längre är lika starkt förblir här tyst. Och jag tänker inte göra som en del andra gör och be om ursäkt för min frånvaro för jag är fullt medveten om att era liv inte stannar upp bara för att mitt bloggande gör det. Men jag vill ändå inte säga adjö för gott. Jag vill gärna kunna titta in ibland och säga hej och se om det finns någon kvar. Kanske det kommer att komma en tid då jag känner ett större behov av att skriva igen. 

Vad hände då? Hur blev det med jobb och det där jag sist grubblade på så? Jag blev kvar. Och det känns väldigt bra. Det blev mycket högre lön och jag känner mig uppskattad av min chef. Jag älskar ju mina kunder och mår som bäst när jag får röra på mig lite grann. Och sex veckors semester känns inte heller fel. Älsklingen och jag får pyssla ihop det gott det går och jag ska bli bättre på att planera min tid. Nu har jag åkt hem nästan varje dag även om det blir nån timme extra i bil men det känns skönt att få krypa ner i sin egen säng. 

Annars då? Tja, jag försöker ta hand om mig själv. Tränar för fullt och har tagit hjälpt av en PT som gör att jag tar ut mig det lilla sista. Nu när jag inte längre instruera själv (vilket jag saknar något enormt) behöver jag lite "läxa" för att hålla igång. Någon som håller lite koll. 

Trist att man aldrig är nöjd. Jag gillar inte alls det jag ser i min spegelbild fast jag egentligen VET att det inte alls är några fel. Lycka kanske inte är att vara smal MEN jag gillade mig själv då jag helt plötsligt kunde ha strl 36. Att jag mådde skit och var olycklig är ju givetvis mindre kul. Varför kan man inte få vara lycklig OCH smal??? Och jag förstår egentligen inte. Jag har inte ätit socker på över sex månader (lite fusk ibland men vääääldigt sällan) mjöl äter jag aldrig på grund av min strulande mage och jag tror stenhårt på LCHF med ren mat och riktigt fett. Min kropp vill bara inte släppa ifrån sig ett gram. Så nu lägger jag till extra träning. Jag har sett alltför många bra resultat av LCHF för att inte tro på det. Inte bara viktmässigt utan allmänt mående. Skillnaden är kanske att många har många kilos övervikt och jag kämpar med de där små trivselkilona. 

Oj då, nu vart det lite viktsnack men det är ju en ständigt het potatis. På tal om det har jag följt debatten om Mia Skäringe och hennes inlägg och bloggande på Proviva. Blir bara trött. Jag älskar henne och hon får skriva vad hon vill, var hon vill och få hur mycket betalt som helst. Hon får klanka ner på vilka dieter hon vill, tycka vad hon vill, jag gillar henne ändå och jag fattar inte hur folk orkar lägga så mycket energi på sånt där löjligt tjafs. Nog om det. 

Nu ska jag fortsätta ta hand om helgen. Älsklingen är på resande fot. I PARIS!!! Inte alls avis...Inte alls!!Hoppas han sätter en snigel i halsen ;)

Puss på er om det nu är någon som läser!!

tisdag 4 februari 2014

Om stora beslut


Dagarna hemma går så otroligt fort. En frustrerande kamp med tiden och att hinna med allt det där jag vill. Jag vill både hinna njuta av att bara få vara hemma, sitta i soffan med mina pojkar utan att göra någonting och ändå hinna med allt det där pysslet och de där vardagliga sysslorna som att ta hand om vårt hem. Men tiden går så fort och när det är dags att ge sig av igen känner jag ibland att det finns saker som inte har hunnits med men jag är ändå rätt nöjd med nästan en vecka hemma. Har hunnit att träna fyra gånger, pysslat hemma, pussats med älsklingen och ha tacomys med pojkarna. 

Jag har just nu stora beslut att ta och även om jag vet att många önskade de var i min sits känner jag ändå en väldigt tung frustration. Att välja mellan mera tid hemma eller mera pengar är ett svårt val just nu. Jag har glädjen att blivit erbjuden ett jobb på hemmaplan med samma lön jag har nu. Men jag har också chansen till att förhandla till mig bättre lön och stanna kvar på mitt jobb nu men att fortsätta resa och vara borta en del. Och det beror precis på vilken dag man frågar mig vilket svaret blir. Jag pendlar upp och ner, vrider och vänder och ena stunden verkar svaret så klart men nästa stund vacklar jag igen. 

Idag ger jag mig iväg igen och i slutet av veckan sätter jag mig och förhandlar med min chef. Och frågan jag ställer mig är hur mycket pengar det är värt att fortsätta resa, dra tunga väskor och har ett tungt ansvar om ständigt ökad försäljning. Jag har kommit långt. En enormt bra relation med alla kunder. Gjort bra resultat och fått rutin på resor och möten. Och i sommar har jag sex veckors semester som väntar. Men hur mycket pengar är det värt? Var går min smärtgräns och vad tycker chefen jag är värd? 

Jag är erbjuden ett bra jobb. Tjänstebil. Komma hem varje dag och en chef som jag har fått väldigt bra kontakt med och känner att vi har samma tankar om hur jobbet ska skötas. Men... klara jag av att vara hemma hela tiden? Lämna friheten och självständigheten. En livsstil helt enkelt. Jag känner ofta jag vill vara hemma mera men är rädd att jag skulle bli rastlös efter ett tag. Och hur mycket pengar mer kan jag få?

Innan denna veckan är slut ska jag har tagit ett beslut...

tisdag 28 januari 2014

En resandes dagbok

Nu kan jag börja räkna ner timmarna. Efter nio dagar, 200 mil körda, sju olika hotell och 19 kundbesök kan jag äntligen få åka hem till min älskade pojkvän och sambo, mitt trygga hem och några lediga dagar med tid till att bara göra ingenting. För det är precis det jag känner för just nu. Bara få njuta av att få vara hemma igen. För det mesta älskar jag mitt jobb. Mötet med kunderna, vissa stunder på hotellen och ibland kan det tom vara skönt att bara få sitta mil efter mil i bilen och bara fokusera på ingenting. Tömma huvudet och bara flyta med längs snötäckta vägar. 

Tiden hemifrån kan vara frustrerande. Att vara ifrån den jag älskar och numera lever ihop med och inte få ha den vanliga vardagen ihop. Ensamma nätter och kvällar utan något sällskap alls utom en varm päls snusande neranför mina fötter. Så för att stå ut måste jag liksom koppla bort den där längtan ibland. Försöka vara i nuet och göra det jag kan för att få tiden att gå. Liksom gilla läget. Hitta sätt att ta vara på guldkornen. Små men dock så viktiga. Att ta ett glas vin och en bit choklad. Att basta en stund. Bestämma vad jag vill se på tv. Gå en runda på stan i någon av alla de orter jag besöker. Köpa något fint till mig själv eller till vårt hem. Jag måste helt enkelt stå ut...

Över en vecka har gått och i morgon får jag äntligen komma hem. Hem till min älskling som jag saknar så och jag vet hur mycket han saknat mig. Jag hör det på hans röst. Känner det i hans ord och ser det i hans sms. Älskade älskade man. Min sambo, min fästman. I morgon kommer jag hem.

Veckan har varit bra. Jag har presterat fina resultat och chefen verkar nöjd. Men jag har också tagit tag i det där med att stå upp för mig själv. Talat om att vissa saker inte är ok. Kanske jag har stora beslut jag måste ta och det grubblar jag på en del...

Mitt lilla hjärta som jag är så glad att ha med på mina resor. Det blir mindre ensamt då!

Det har blivit många koppar kaffe. I bilen, på hotellen, hos kunderna...

En härlig godishylla hos en av mina bästa och finaste kunder. Möte som gör det värt de här långa resorna. Möten som blir mer privata än affärer. Sånt som värmer i hjärtat.

En lång, tyst och ödslig korridor i ett gammalt mentalsjukhus jag bodde som numera är hotell. Där det har spökat och Det okända har varit och drivit bort orliga andar.

Men på rum 630 var det lugnt. Inga spöken alls på besök.

Inte i bastun heller där jag satt alldeles ensam. Tomt och ödsligt...

Men jag hade ju min lilla vakthund som vilade tryggt i min famn. 

Minus 37 grader i Gällivare. Jag har levt i mina näbbstövlar av sälskinn. Fleesefodrade strumpbyxor och tjock termokjol har varit dressen hela veckan. Men i morgon är en stor dag så då ska klänningen på. Jag ska ju äntligen få träffa min älskling så då vill jag givetvis vara fin...

Bara timmar kvar...








onsdag 22 januari 2014

Dötid...

Ibland är det väldigt mycket väntan hos kunderna. Ett besök kan ta allt från två till sex timmar beroende på hur ofta kunden måste gå ifrån. En telefon som ringer. Kunder i butiken och deras personal är ledig. Så... här sitter jag. Har bryggt mig lite kaffe och hoppas att jag kommer härifrån inom tre timmar åtminstone. Ska vidare norrut och i natt ska jag sova i Vilhelmina för första gången. Där finns pool och härliga behandlingar så det vore skoj om jag kom fram i vettig tid i kväll. 

Jaja... nu ska jag fortsätta jobba...

tisdag 21 januari 2014

Hello??


Är det någon som är kvar här längre? Någon som besöker detta övergivna skepp? Tänk detta som var min stolthet, min ventil och en så stor och viktig del av min tillvaro. Att alltid få sätta mina känslor och tankar på pränt. Att vända ut och in på mig själv och beskriva mitt liv och mina handlingar in i minsta detalj var lika självklart som amen i kyrkan. Vad hände?

Jag är fortfarande en lika tänkande och kännande person. Har fortfarande lika nära till botten som till toppen och ibland känslorna utanpå kroppen. Och även om jag inte längre sätter ord på allt det där kan jag ibland forma meningar bara för mig själv. Känna lusten att skriva igen...



tisdag 14 januari 2014

Ja nu djävla!!

För det mesta är jag en ganska tuff tjej med mycket skinn på näsan som kan ta plats och både höras och synas ordentligt om det vill sig. Jag har självförtroende och det är inte mycket som kan få mig ur balans. Men när det gäller att stå upp för mig själv. Veta mitt eget värde och kräva det jag har rätt till... då blir jag en blyg liten flicka som står med böjt huvud och nästan ber om ursäkt för att jag finns till. 

Jag vet att jag gör ett bra jobb, att jag sköter mig och verkligen har lagt ner hela min själ för att det ska gå bra. Och jag har inte bara lagt mig själv och mina egna intressen åt sidan utan även familj och vänner har blivit ersatta av jobb, jobb och åter jobb. Jag trivs oftast med det jag gör. Älskar mötena med mina kunder och känslan när man sänder iväg ordrar på flera sidor gör gott för självförtroendet och mina siffror har sett väldigt bra ut. 

Så... därför känns det lite trist att komma underfund med vissa saker. Saker som får mig att känna mig både lurad och utnyttjad. Vänder och vrider på saker och ting. Söker information här och där och får samma svar överallt. Det är inte riktigt ok!!

Men jag drar mig för det där samtalet. Svårt att stå upp för mig själv och hävda min rätt  trots att jag vet jag skulle må så mycket bättre sen. Och det kommer att bli beslut att fatta som inte kommer bli lätt.  Men jag ska ta tag i det där. Göra mig stolt över mig själv. 

Ja nu djävla!!!!

söndag 12 januari 2014

Så var det nytt år!

Snön faller äntligen ner igen. Här ute i vår lilla idyll blir det liksom lite extra mysigt med snö på taken och på alla nakna träden som ramar in de gamla bruksbyggnaderna som utgör den lilla byn vi bor i. Tycker bara det är så trist att den kommer nu och inte dagen innan julafton då jag hämtade min familj som firade hela julhelgen här hos oss. Gävle är aldrig snöfritt på vintern men just nu när jag ville ha snö som allra mest höll den sig undan. Och inte fick de se vår fina bock heller då någon dum jävel inte kunde låta den få stå över jul och nyår innan de satte fyr på den. Men julen var mysigt trots frånvaron av både snö och bock. Det var underbart att få rå om mamma, hennes man och lillasyster och stå för allt julstök själv. 

Nyår firade älsklingen och jag med att förlova oss här hemma på torpet. En lugn och skön nyårsafton ihop med mannen i mitt liv var precis vad jag ville ha. Och det känns såklart extra mysigt att jag numera kan kalla honom både min sambo och fästman. 

I morgon sätter jag mig i bilen igen och ger mig av för jobb borta hela vecka. Efter några veckor hemma känns det lite tungt att behöva ge mig av. Jag känner att jag uppskattar tiden hemma mer och mer och har inte alls samma behov av att få ge mig ut på mina långa resor längre. Men det är så det är och jag får göra det bästa av det. Ska packa ner träningskläderna och se till att jag gör något vettigt av tiden jag tillbringar ute på hotellen. Om tiden räcker till villsäga. Det är ofta långa dagar och när jag väl kommer tillbaka på hotellet brukar jag mest bara uppskatta att få krypa ner i sängen framför tv:n. Men nu ska jag verkligen försöka att ta tag i det där med träningen. Både i veckorna ute på jobb och på helgerna hemma. Nej, inga nyårslöften. Bara en känsla av att kroppen behöver tas om hand. 

Hoppas ni haft en bra jul och en bra början på det nya året. 

Så... god fortsättning dådå!!