Nu kan jag börja räkna ner timmarna. Efter nio dagar, 200 mil körda, sju olika hotell och 19 kundbesök kan jag äntligen få åka hem till min älskade pojkvän och sambo, mitt trygga hem och några lediga dagar med tid till att bara göra ingenting. För det är precis det jag känner för just nu. Bara få njuta av att få vara hemma igen. För det mesta älskar jag mitt jobb. Mötet med kunderna, vissa stunder på hotellen och ibland kan det tom vara skönt att bara få sitta mil efter mil i bilen och bara fokusera på ingenting. Tömma huvudet och bara flyta med längs snötäckta vägar.
Tiden hemifrån kan vara frustrerande. Att vara ifrån den jag älskar och numera lever ihop med och inte få ha den vanliga vardagen ihop. Ensamma nätter och kvällar utan något sällskap alls utom en varm päls snusande neranför mina fötter. Så för att stå ut måste jag liksom koppla bort den där längtan ibland. Försöka vara i nuet och göra det jag kan för att få tiden att gå. Liksom gilla läget. Hitta sätt att ta vara på guldkornen. Små men dock så viktiga. Att ta ett glas vin och en bit choklad. Att basta en stund. Bestämma vad jag vill se på tv. Gå en runda på stan i någon av alla de orter jag besöker. Köpa något fint till mig själv eller till vårt hem. Jag måste helt enkelt stå ut...
Över en vecka har gått och i morgon får jag äntligen komma hem. Hem till min älskling som jag saknar så och jag vet hur mycket han saknat mig. Jag hör det på hans röst. Känner det i hans ord och ser det i hans sms. Älskade älskade man. Min sambo, min fästman. I morgon kommer jag hem.
Veckan har varit bra. Jag har presterat fina resultat och chefen verkar nöjd. Men jag har också tagit tag i det där med att stå upp för mig själv. Talat om att vissa saker inte är ok. Kanske jag har stora beslut jag måste ta och det grubblar jag på en del...
Mitt lilla hjärta som jag är så glad att ha med på mina resor. Det blir mindre ensamt då!
Det har blivit många koppar kaffe. I bilen, på hotellen, hos kunderna...
En härlig godishylla hos en av mina bästa och finaste kunder. Möte som gör det värt de här långa resorna. Möten som blir mer privata än affärer. Sånt som värmer i hjärtat.
En lång, tyst och ödslig korridor i ett gammalt mentalsjukhus jag bodde som numera är hotell. Där det har spökat och Det okända har varit och drivit bort orliga andar.
Men på rum 630 var det lugnt. Inga spöken alls på besök.
Inte i bastun heller där jag satt alldeles ensam. Tomt och ödsligt...
Men jag hade ju min lilla vakthund som vilade tryggt i min famn.
Minus 37 grader i Gällivare. Jag har levt i mina näbbstövlar av sälskinn. Fleesefodrade strumpbyxor och tjock termokjol har varit dressen hela veckan. Men i morgon är en stor dag så då ska klänningen på. Jag ska ju äntligen få träffa min älskling så då vill jag givetvis vara fin...
Bara timmar kvar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar