Vi bestämmer oss för att ta en paus. Vi gör det när vi har det som lugnast mellan oss för att det är den känslan vi vill spara på. Så jag tar min älskade lilla följeslagare och sätter mig på ett nattåg med honom sovandes vid mina fötter. Tio timmar senare är jag hemma hos familjen i Blekinge igen. Sol, värme, massa egentid med min älskade mor och bara tid att landa i att det just nu är lugnt mellan oss. Vi har bestämt att vi inte ska ha så mycket kontakt för att hitta tillbaka till den där längtan och jag blir så lycklig när jag äntligen känner hur den känslan kommer tillbaka. Att jag saknar honom, att jag har en varm känsla istället för ilska i mitt bröst och att jag verkligen känner att jag snart vill hem igen.
Och när jag nästan en vecka senare få möta honom igen minns jag varför jag en gång blev så förälskad i honom. Den där pirriga känslan av att få återförenas värmer hela min kropp. Att jag äntligen njuter av att få ha honom så där riktigt nära igen. Igen och igen...
Jag vet ingenting om framtiden. Det vet vi aldrig. Jag vet bara att det fortfarande finns en stark kärlek mellan oss som är värd att kämpa för. Och just nu känner jag att jag kan lägga våra bekymmer på vänt en stund och fokusera på det roliga jag har framför mig. Just nu är jag egoistisk och låter det vara det viktigaste för mig. För vår kärlek överlever det om den är äkta och stark.
Om två veckor får jag nyckeln till lokalen...
