söndag 28 augusti 2011

Att ta hjälpen som finns

Jag är en spillra av mitt forna jag. Och jag letar vilset efter den där lyckliga och glada känslan jag bara för några månader sen hade i mitt bröst. Den existera ibland, i form av ett minne, av rader jag läser från då eller att det glimtar förbi en strimma av hopp att en dag hitta tillbaka dit. Men just nu... är jag bara en spillra av det.

Jag har kämpat med motstridiga känslor angående hjälpen jag kan ta till. Min medicin som jag ätit i åratal för att slippa mina ångestattacker. Den står i mitt badrumsskåp men jag har kämpat men vet inte riktigt varför jag stretar emot när jag har facit i hand. De hjälper. De har hjälpt mig förr så varför ska jag plåga mig själv så här? Det liv jag lever just nu är inte mänskligt. Varför känner jag det som en förlust om jag börjar igen? Varför straffa mig själv? Men känslan av svaghet ropar där inne och anklagar mig för att inte kämpa hårt nog men hur långt ska jag behöva sjunka?

Och min älskade kämpar på sitt håll och jag önskar jag kunde bära hans börda. Lätta hans ångest och det krig han strider med sig själv just nu. Men jag orkar ju inte ens bära min egen smärta och det gör ont. Två människor som är svaga och kämpar med demoner. Hur ska de kunna mötas och bli starka ihop. Eller är det så det måste vara kanske? Att vi måste falla sönder för att kunna bygga upp något nytt och bättre tillsammans. Att vi ska fall isär och sen sätta i hop bitarna av oss själva till en och samma enhet. Något bättre...

Jag har bestämt mig. Jag är inte svag. Jag behöver bara hjälpen för att ta mig över tröskeln och hitta den riktiga styrkan igen. Och jag ska sluta oroa mig för vad andra tycker. Vad andra säger eller hur det går med det runtomkring mig. Just nu är jag viktigast. Inte mitt jobb. Inte vad andra tycker och tänker. Jag ska tänka på mig själv, viska till mig själv att det är okej att jag mår så här och att jag inte ska klandra mig själv. Inte stressa. Det får ta sin tid. En dag i taget. Och snart är jag stark  igen. Jag har varit där förr och jag ska hitta tillbaka dit. Och just nu får jag ta hjälpen som står i mitt badrumsskåp.

Jag är inte svag...

fredag 26 augusti 2011

Två bra dagar...

... följs av en dålig. Men det är väl så det måste vara. Babystep framåt. Två steg fram och ett bak och så två fram igen.

Men jag ger inte upp. Ger mig det jag behöver. Massage för att mjuka upp både min kropp o själ och för att stilla tankeflödet som bara maler på men inget av godo.

Måste bara andas, inte bli rädd och inse att det går framåt även om de här dagarna kommer.

Två steg fram.... och idag ett bak!

tisdag 23 augusti 2011

En bra början

Vet inte vad det är och tänker inte analysera heller men skillnaden är stor. Från igår till idag.

Idag blir en bra dag!

söndag 21 augusti 2011

Varje dag har en ljuspunkt

Även om de är små så är det ack så viktiga. Stunderna då tankarna lugnar sig, bröstet känns lättare och ett litet ljus av hopp glimtar förbi. Små stunder då det lättar och gör att jag orkar lite till. Inte ger upp utan VET att snart, kanske tidigare än jag själv tror... så är jag stark och glad igen.

Det räcker med små steg i en skog. Att få lägga mig i gräset vid vattnet i den fina parken. Se upp i den blå himlen och sen bara blunda. Blunda och känna värmen från solen som sprider sig i min kropp. Sveper bort oron och fyller mig med något som faktiskt kan liknas vid glädje.

Varje dag har en ljuspunk och idag var det min ljuspunkt. En stund i gräset under blå himmel och värmande sol. Och just nu tror jag minsann det är hunger jag känner.

Håll kvar... håll kvar känslan nu Petra!

Att vara tyst eller inte

Jag vet inte vilket som är bäst. Att skriva av mig känslorna som jag alltid gjort eller hålla det för mig själv. Orden hamnar inte här av anledning av att få sympati, för att få förståelse eller för att jag vill någon ska tycka synd om mig. Jag är ganska duktig på att ömka mig själv just nu så att få mer ömkan från andra är knappast det jag är ute efter. Men kanske det hjälper... för stunden, att få sätta känslorna på pränt. Sätta ord på det jag bär inom mig. Jag gör det hela dagarna. Med de som finns runt mig. Mina vänner. Min mamma. De får stå ut med mycket tjat om mitt mående och mina tankar just nu. För det är det enda som existera i mitt liv för tillfället. Hur jag mår. Eller inte mår.

Det här handlar inte bara om honom. Kanske det var den utlösande faktorn. Kanske det hade gjort mindre ont om hans famn fanns där för mig men jag vet att svaret finns inom mig. Den enda som kan hjälpa mig... är jag själv!

Jag tror att jag hamnat i en slags depression. En slags... en liten minisådan... eller så är det den krassa sanningen att JA jag är i en depression. Det är det enda svar jag hittar när jag frågar mig varför jag känner och tänker som jag gör.

Hur förklarar man annars att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan men att alltid förtvivlan vinner. Att jag ibland befinner mig i en djup avgrund, ett svart hål men lyckas några korta ögonblick blicka över kanten och kan känna fristk luft och se ljuset längre bort. Att jag ena minuten kan hitta ett leende, ett skratt men för det mesta känna gråten som en klibbig sörja i min hals. Den väller upp och fyller mig med en sådan sorg att den känns oändlig. Jag kan inte se något slut på de negativa tankarna som förvrider min verklighet till något den egentligen inte är. Katastroferna avlöser varandra inne i mitt huvud. Och jag får inte stopp på det. Det enda som hjälper då är att gå. Gå, gå, gå. Jag vet inte hur många mil jag avverkat på de här veckorna. Då kan jag andas. Få stopp på tankarna som hotar att ta död på allt fint jag någonsin skapat där inne i min minnesbank.

Men jag försöker. Gud vet att jag försöker. På alla jävla sätt jag kan. Läser böcker om hur jag ska ta mig upp. Hitta verktygen för att försöka tänka rätt. Jag tvingar mig till saker. Göra saker. Inte bara stå stilla utan lura de där tankebanonrna genom att avleda de på annat håll. Jag måste ha folk omkring mig som hjälper mig. För själv skulle jag gå under. Eller nej... nu var den där igen. En negativ tanke. Jag skulle inte gå under men det är precis så mina dagar ser ut hela tiden. Att slåss mot de där negativa tankarna och sen försöka vända de. Men jag blir trött. Orkar ibland inte kämpa emot för det tar sån energi. Men jag försöker, varje dag. Och ibland är jag i avgrunden och ibland har jag fötterna ovan mark igen. Upp o ner, upp o ner.

Jag vet att det går över. JAG VET DET!!!! Men det är så svårt att tänka och hålla fast vid den tanken just nu. För det gör så ont. Och jag är så rädd. Så jävla rädd.

Och jag fortsätter att rasa i vikt. Min kropp skriker efter energi och jag ger den det jag lyckas trycka in genom munnen men det räcker inte på långa vägar. Hunger känner jag nån enstaka gång ibland men blir mätt så fort maten hamnar på tungan. Men jag försöker. Jag vill.

I morgon börjar jag jobba igen. Orolig?? Ja!!! För jag vet att jag behöver komma igång och att det kanske är  bra för mig. Men kommer jag att orka hålla skenet uppe hela tiden? De vet. Personalen vet. Kanske inte att det är som det är just nu men jag tror att det kan vara en hjälp att få skingra tankarna.

Och så är det dags igen. Jag har ringt och TVINGAT mig till en tid till min läkare. Jag MÅSTE få träffa någon. Måste få hjälp och jag kan inte vänta till i oktober som kuratorn sa jag skulle. Jag måste ha hjälp NU!!! Så i morgon kommer jag troligen känna ett uns av lite lugn. För hjälpen är på väg.

Men den riktiga hjälpen... finns inom mig!

onsdag 17 augusti 2011

Trevligt...

... att de flesta verkar ha hittat hit. Nu börja antalet läsare per dag bli detsamma som på den gamla bloggen. Fortfarande är det få som ger väsen av sig men så har det ju alltid varit. Ni smyger här i det tysta och det får väl vara okej så.

Trevligt att ha er här i alla fall!

Vad är det för fel???

Alltså ibland undrar jag hur det står till i huvudet på vissa män. Jag har som sagt en erotisk blogg där jag skriver erotiska berättelser och lägger upp en del bilder (ja inga gynekologbilder utan bilder med lite finess). Men jag tror att de flesta som läser där får en ganska klar bild över att jag tillägnar ALLT där just nu till min älskling. Han har gett sitt samtycke till att jag har bloggen kvar och som sagt, allt handlar om honom och mig så det är knappast så att jag ger sken av att vara sökande. Jag får en del mail och kommentarer. Snälla sådana och inte massa skamliga förslag. Nån enstaka gång dimper det ner nåt sånt men oftast väldigt oskyldiga och snälla komplimanger bara.

Men NU... jisses säger jag. Eller vad säger ni om det här...

Jag heter alltså Jocke bor i Vasastan, centrala Sthlm, jag är 39 år .Cendre hårfärg, 186cm, mycket välutrustad, hyfsat vältränad. Jobbar inom finansvärlden där jag lyckats ganska bra. Lyckades göra en del bra affärer innan finanskrisen drabbade oss.

Anses både trevlig och gullig, tycker om lite vilda tjejer som uppskattar riktiga MÄN. Alltså MÄN som vet vad dom vill, som vet hur man tar hand om en riktig Kvinna.


Med hjälp av smek, kel, fingrar, tunga och min stora kuk vill jag få dig att njuta och bara tigga om mer. Jag är lagom dominant i sängen, men inte annars. Det handlar bara om vanlig sex, mkt oralt.

Hoppas du tycker om att smaka sperma. Jag tänder på små sexiga spännande rollspel.

Men nu vill jag givetvis veta mer om dig också.

Vill gärna se lite fler fina bilder av dig, och lämna gärna med ett telenummer.

KramarJocke


Till det här mailet bifogade även snälla Jocke 8 st bilder varav 5 st av de var på hans enormt STORA organ. Ja så han ljög verkligen inte när han skrev välutrustad så det ska han ju ha en eloge för att det inte bara var något han skrev för att locka med.

Men alltså ärligt talat, behöver jag ens kommentera det där?

Vad är det för fel på en sån här kille???

Hjälp mig här.... någon!!!!

Två lager...

... klart men jag behöver nog dra över det en tredje gång för att det ska täcka helt.

Och lätt skulle det inte vara heller. Stegen jag lånat hem från jobbet för att nå upp och maskera taket var ju för låg så jag har lekt med döden genom att ställa en hink på stegen och sen klättrat upp på den. Sen det där långskaftet jag lånat av Mattias gick inte att fästa på rollen så den har flugit av hela tiden. Plus att den där luddiga saken på rollen inte heller ville sitta kvar utan den har varit på väg av typ HEEELA TIIDEN!!

Suck... sen är det väl typ färg överallt. På mig, på sängen, på väggarna där det inte ska vara och på golvet i hela lägenheten. Jaja... det skingrar tankarna i alla fall och lite färg har väl ingen dött av... tror jag!

Projekt målning

Alltså... mina tummar sitter liksom fast där bak. Ja i röven så att säga. Inte bokstavligt talat så dont worry. Men jag kan dra på saker typ i evighet. Har bott i den här lägenheten i 1,5 år och lika länge har jag hatat den LIIILA fondväggen i mitt sovrum. Jag är prinsessan av VITT! Men jag tänkte att okej... vi bryter av lite och målar över den där jävla fula färgen i typ... caffelatte dårå. Jag köpte färg för...  ja typ... sex månader sen.

Så... för att inte kunna smita längre så skriver jag det här...

NU SKA VÄGGJÄVELN MÅLAS!!!

Våga inte komma tillbaka hit innan färgen sittar där.

Okej...

tisdag 16 augusti 2011

Nybadad...

...och tanken var att hunden också skulle ner i badet men för ovanlighetens skull kom han inte fram och slickade bort dropparna från mina ben, vilket han ALLTID gör annars när jag kliver ur duschen. Han är smart den jäkeln. Så det blev bara matte som fick bli badad i dag.

Jag orkar inte skriva mer just nu. Det är kämpigt... så nu vet ni!

söndag 14 augusti 2011

Att njuta av allt det fina

De har hållt sig borta... tårarna. Och den där klumpen i bröstet... eller i magen har vett att hålla sig borta långa stunder. Ibland sitter den där, gnager och vältrar sig i magtrakten men så kan den slumra till långa stunder. Och det är då jag passar på att njuta. Av att få vara med fina vänner som Cicci, ligga på en varm strand och skratta åt våra fina killar när de busar runt i gräset (ja, våra hundar alltså), att fika under små söta parasoller på ett mysigt cafe i lummig skog där vi inte kan bestämma oss för om vi ska ha räkmacka eller köttbullesmörgås. Sen avslutar vi kvällen i hennes mysiga soffa med att dela en pizza och se en underbar film som man bara inte kan låta bli att älska. Har ni inte sett den så se den,... Burlesque! Underbar film och mycket ögongodis.

Så de håller sig borta. Tårarna och klumpen i bröstet... eller i magen. Och därför ska jag fortsätta att njuta medan den slumrar en stund. Idag blir en dag i hemmets tecken. Vi ska åka och njuta av massa heminredningsprylar och jag ska köpa en ny tavla. Sen blir det att pyssla om mitt lilla bo. Sånt där som är bra för själen. Pysselterapi!

Hoppas ni får en skön söndag!

lördag 13 augusti 2011

En fullspäckad dag

En lång dag. Och så mycket gjort. Saker som gör mig glad och mjuk. Som att få naglarna fixade av klokaste Paula som inte bara gör mina naglar fina utan låter mig få prata av mig eller sitter tyst när jag inte är på humör för samtal. Ett besök hos min kiropraktor som med hårda händer löser upp knutar i både kropp och själ. Och idag fick han mig att gråta när han berättade att hans älskade fått bröstcancer. Då kände jag ett uns av dåligt samvete över att jag mår dåligt som egentligen har ett fint och rikt liv och vaknar frisk varje dag.

Jag lämnade honom mör i kroppen och med rödgråtna ögon men ändå med gott mod. Hämtade upp Cicci och vi åkte och avnjöt en sen lunch på en varm och solig uteservering i finaste Hemlingby där vi sög i oss av de snart sista solstrålarna.

Sen fick jag äntligen träffa mina älskade M&M tillsammans igen. Så länge sen det var vi tre bara. Mattias har ju numera fullt upp med att vara pappa till lilla Sigrid men idag tog han sig tid. Har saknat de så.

Och i kväll har jag avslutat denna fredagkväll med bio med Cicci och två kollegor till henne och vi satt uppkrupna i en varsin soffa med chips, popcorn och 3D-glasen på.

Jag har ingenting att klaga på denna dag!

onsdag 10 augusti 2011

Det är inte så konstigt alls...

... att du mår som du gör säger hon som sitter i stolen framför mig. Ännu en kurator. Ett nytt möte och jag få dra allt från början igen. Eller åtminstone det som skett sen sex månader tillbaka men även delar av mitt liv som jag vet hänger som tunga ok på mina axlar. Om saker som jag vet påverkar och gör mig till den jag är och HUR jag är. Hon tycker inte alls det är konstigt att jag har ångest, mår dåligt och går med oro och sorg i mitt bröst. Det du berättar säger hon, är en väldigt jobbig resa du gjort och allt du håller inom dig. Och jag förstår plötsligt, fast jag kanske ändå vetat, men inte velat tro att det som egentligen ska vara något jag borde vara lycklig över, faktiskt även inneburit en enorm press. Att hålla tillbaka, att behöva tänka på alla andras bästa men glömt bort mig själv. Att jag satt mig själv åt sidan för att inte vara till besvär. Att jag tagit så mycket hänsyn till andra människor att jag tryckt undan mina egna behov och önskningar.

Hon tycker jag är hård mot mig själv som inte tycker det är okej att må så här med tanke på allt jag har att vara tacksam över. Att jag är hård mot mig själv som lägger skuld och dåligt samvete på mina axlar för att jag känner avundsjuka, svartsjuka och för att jag önskar att jag hade blivit lite mer sedd än vad jag blivit den här tiden. Hon säger att det du gått igenom på så kort tid skulle ingen människa gå igenom oberörd.

På nåt sätt känns det lite lättare. Att få ord på att det är okej. Att jag har rätt att må dåligt och känna som jag gör. Att trots att det här innebär stor lycka och förväntning så är det också förknippat med så mycket oro för framtiden. Och det är okej att känna så!

Så lite lättare i sinnet. Lite mer insikt om att jag ska vara snäll mot mig själv och inte klandra eller känna skuld över att jag mår som jag gör.

Jag väljer att hålla kvar den känslan. Jag väljer att försöka vara mera... glad över det som sker. Men jag vet också... det är okej att må som jag gör över allt jag har behövt gå igenom.

tisdag 9 augusti 2011

Ville bara säga...

... att jag är så tacksam för att jag har dig mamma.
Älskar dig!

måndag 8 augusti 2011

Finna ro

När jag vaknar av att telefonen piper finns den där direkt. Klumpen. Greppet om bröstet. Vet inte om det kan ha berott på att jag slits ur sömnen på ett inte så rofyllt sätt eller om jag bara ska konstatera att det är en sån där dag. Igen. Jag bestämmer mig för att sova bort känslan. Drar täcket omkring mig som för att gömma mig för omvärlden och jag tror det hjälper. Bröstet känns lite lättare när jag vaknar igen men kommer mig ändå inte för att gå upp. Halva dagen ligger jag i sängen och bara njuter av att jag kan göra det. Ligga kvar där.

Sen händer något. Jag hör saker jag inte vill höra och trots att jag vet att jag är i den positionen där prat och snack ingår tar jag ändå illa vid mig. För att jag tycker inte jag gjort mig förtjänt av det. När jag är snäll, ställer upp och ger lösa tyglar där jag egentligen borde ha en hårdare hand så förväntar jag mig att få respekt och förståelse tillbaka. Inte prat bakom min rygg. Eller ifrågasättande av sånt som inte borde ifrågasättas. Men det ska ventileras och säkert kommer det något bra ur det också.

Promenad med finaste Cicci och våra hundar var något jag behövde. Jag vet inte så mycket mer hur jag ska tillbringa den här lediga tiden. Känner att jag inte vill att de lediga dagarna bara rinner mig mellan fingrarna men vet inte heller riktigt hur jag ska fylla de. Det är svårt när känslan i bröstet är som den är. Men jag försöker. Hela tiden.

Kvällen är på ingång och jag ska försöka finna lite ro.

Om att finna lyckan igen

Sebastian tog den här fina bilden på mig där uppe på fjället. Regnet öser ner och jag fryser men ändå ser jag så glad ut. Det konstiga är att jag egentligen har fullt upp med att kämpa med ångest och att inte falla i gråt precis hela tiden. Men bilden ger mig hopp. Att glädjen finns där inom mig och att ibland... som precis i det ögonblicket bilden togs... så kan den stråla igenom.

Jag har förstått nu att jag inte mår bra av att hålla mina känslor inom mig. Att jag inför min älskade spelar upp en roll, håller en fasad för att inte vara besvärlig. Inte säger honom hur dåligt jag mår. Skickar ut små signaler som jag vill han ska förstå och när han inte gör det faller jag bara ännu djupare ner i den där jobbiga smärtan.

Kanske inte allt beror på honom. Säkert är det mina alldeles egna demoner men jag vet nu att det gör det bara svårare genom att inte visa honom hur jag egentligen mår.

Idag berättade jag. Att jag har gått sönder. Att mitt tillstånd består av tappad matlust, illamående, tårar i en strilande ström och att mina nätter är utan sömn. Jag berättade om ångesten som stundtals äter upp mig, om oron som gnager och att jag är så totalt slut att jag ibland är beredd att ge upp.

Och han förstod. Sände mig varma kramar och sa att han aldrig ska försvinna. Och på några minuter lättade tyngden från mitt bröst. Nej, det är inte bara pga honom och situationen som jag mår såhär. Jag vet att det snart är över och precis som han sa... vi kommer att landa tillsammans. Och jag kommer att få det jag så väl behöver. Trygghet och lugn. Men det påverkar. För jag är nog inte stark just nu för att klara den pressen den här sjuhelvetes resan har inneburit. Och att inte våga säga hur jag mår, inte våga visa min svaghet av rädsla för att vara besvärlig och rädsla för att skrämma iväg, det blir till slut mig övermäktigt och pressen blir för stor. Då känns det som det gör just nu. Jag går sönder.

Så nu vet jag. Jag måste våga stå för mina känslor. Våga vara rak och tydlig och inte pressa undan sånt som behöver komma ut. Jag måste sluta vara rädd för att bli lämnad om jag visar vem jag är. Och jag måste våga visa när jag inte är den där glada och lyckliga tjejen. För jag är inte det just nu. Jag söker förtvivlat efter något att hålla fast vid. Något som får mig att känna den där glädjen igen. Jag vet ju att den finns där inom mig. Jag kan känna den glimma förbi i korta ögonblick.

Som på bilden...

söndag 7 augusti 2011

En fjälltripp

Jag tänker inte skriva om det eviga kämpandet, om oron i magen och tyngden i bröstet. Utan jag vill bara tacka Sebastian som tog mig med utan krav på att jag skulle vara trevligt sällskap utan lät mig bara få vara som jag är. Tog mig med till fjällen och lät mig få sitta tyst i bilen när jag inte orkade prata. Vi såg regnbågen, rullade i en uppförsbacke (ja ett konstigt fenomen där uppe i fjällen) fick upp tältet vid en sjö, satt vid elden och jag fick visa mina trollkonster innan vi kröp ner i våra sovsäckar. Idag åt vi våfflor i en gammal hembygdsgård till frukost sen bar det hemåt igen.

Just nu orkar jag inte skriva mer trots att jag har ord som behöver få komma ut. Jag är så trött. Så slut i sinnet. Det tar på krafterna att bara gråta och att hela tiden kämpa med sina tankar som envisas med att gå i negativa banor.

Men tack snälla Sebastian för att du tog mig med!

lördag 6 augusti 2011

fredag 5 augusti 2011

Om att våga

Så får jag då till slut beskedet om att min sista chans att få åka iväg med sällskap utomlands går mig förbi. Och det verkar mer och mer som att alternativet att åka själv är det enda som finns kvar. Och jag väger för och nackdelar. Men mest är det rädslan som gör mig osäker. Om jag klarar det själv. Men varför skulle jag inte? Men tänk om... tänk om... Dessa ständiga "tänk om" som följer oss ångestbenägna människor överallt. Men kanske det är precis det jag behöver. Visa mig själv att jag visst klarar det. Att jag inte har mer att fly från där än vad jag har någon annanstans. För mig själv och mina demoner kan jag aldrig fly ifrån... var jag än befinner mig.

Jag är så trött. Så psykiskt slutkörd att jag känner hur hela kroppen skriker efter lugn och ro. Hur jag vill hitta stillhet. Lugna tankar och slippa denna ständiga väntan och längtan som gnager likt blodhundar innanför revbenen. Och jag vet inte var jag ska hitta det där. Här hemma känns det som jag blir tokig. Men jag vet inte heller om det skulle försvinna om jag befann mig någon annanstans. Men kanske jag kan släppa lite av det där då. Bara få vara. Där jag ändå inte kan göra så mycket mer än bara göra just det. Bara vara.

Jag måste bara våga...

torsdag 4 augusti 2011

Sommarkänsla!

Vaknar med ett något lättare bröst. Det är de där första minuterna när jag slår upp ögonen som är avgörande hur känslan kommer att vara resten av dagen. Igår lyckades en fläktande mc-tur jaga bort tyngden i bröstet och idag fick en långpromenad i stekande sol jaga bort den lilla lilla tyngd som envist satt där när jag vaknade. Nu är den helt borta.

Jag suger i mig av de sista sommarstrålarna. Det sägs att sommaren snart är över och jag vill fylla på med den inom mig så mycket jag bara kan. Bevara den i mitt innersta så jag kan plocka fram lite i det kommande höstmörkret. Jag är tacksam för vännerna som tar mig med till hav och strand. Där jag kan fylla på med ny energi och hitta lugnet. Det börjar kännas bra att vara ledig utan planer för varje dag har jag lyckats göra saker som gör mig gott.

Hoppas ni också får en underbar dag!

Sommarnattstankar!

Känner den där motvilliga känslan av att behöva ge mig ut ännu en kväll som för att bedöva längtan efter min älskade. Jag sänder ord till honom att jag önskar jag fick vara med honom istället. Att jag är trött på att somna utan honom. Jag skriver med stora bokstäver JAG VILL VARA MED DIG! Det spelar som sagt ingen roll att tiden av saknad snart är över. Ibland kastas jag in i ett virrvarr av saknad och hopplöshet över att vi inte kan vara nära.

Vin, trevligt sällskap och jag är ensam tjej kvar vid vårt bord. Och jag märker när jag börjar bli kärlekskrank och när mitt bekräftelsebehov inte blir stillat. Det är då jag blir flirtig. Det är då jag blir extra fnittrig och munnen säger saker den inte borde. Och som för att kompensera det hör jag mig själv hela tiden prata om min älskling, om min pojkvän och någon frågar mig om jag är en trogen tjej. Det finns inget enkelt svar på den frågan. För vad som varit och hur jag vill det ska vara är två helt olika saker. Mitt hjärta rymmer bara ett namn och jag skulle aldrig låta någon annan komma nära. Men att någon bara ställer den frågan får mig att förstå att mitt sätt kanske inte är okej. Men så oskyldigt. Jag vill ju bara få känna mig... speciell.

Jag saknar honom så det gör ont. Men saknaden gör mig grinig och obstinat. Och även om jag önskar så kan ingen krypa ur skinnet för min skull. Jag önskar bara att jag kunde känna att vår saknad var lika stor. Att vi kunde uttrycka den på samma sätt. Eller så är det bara så att min osäkerhet gör att det aldrig skulle vara nog. Ändå. Jag känner hur den där lilla flickan skriker för full hals... ÄLSKA MIG, SAKNA MIG SOM JAG SAKNAR DIG!

Kommer jag nånsin bli nöjd?

onsdag 3 augusti 2011

Som terapi...

... känns det att få susa fram på varm asfalt och höra suset i öronen genom hjälmen. Jag skulle kunna sitta där bak i timmar för det gör mig så lugn. Så glad att jag fick chansen att åka med en runda idag också men framför allt är jag glad att jag fick komma ut i solen och få ett svalkande bad. En lugn och skön dag med snälla Sebastian. I kväll bjuder jag honom på en öl med mina vänner som tack för att han tar sig ann mig och ser till så att jag kommer ut och kan sola och bada.

Tack än en gång vännen!

tisdag 2 augusti 2011

Semesterdag två!

Blev hämtat hemma vid dörren av Sebastian som lovat ta med mig på en tur med hojen.

Första annhalten blev Furuviks brygga där vi käkade lunch!


Och en supergod efterrätt!


Sen tog vi en tur till Vårvik för att äta glass och bara njuta av det fina vädret!


Myser!


Sen fick jag köra hem *fniss*


Tack snälla Sebastian för en trevlig dag!

Som övergivna skepp...

...seglar de herrelösa omkring ensamma där ute i cyberrymden. Utan att fylla något syfte, utan att någon besöker eller bryr sig om de längre. Någon har fyllt de med sina tankar och känslor när det behövdes som mest men sen har de tröttnat, inte orkat mera och då får de vara kvar där. Övergivna som spökskepp, fyllda med gamla minnen som ingen längre vill veta av.

Och jag tänker att det är lite sorgligt. Kanske borde det finnas något slags kyrkogård där man kan lämna de så att de som vill kan gå dit ibland för att minnas. Ett samlingställe istället för att vilsna sväva omkring där ute i cyberrymden för att någon ibland av en slump råkar hitta tillbaka dit.

Men samtidigt förstår jag inte. Varför lämnar man bara sådär. Överger. Varför inte begrava helt och hållet om man ändå inte vill ta hand om det man en gång skapade. Det ser bara så sorgligt ut när man stöter på de där ställena och ser att det kan vara år sedan någon var där. Men vem vet. Jag kanske kommer göra likadant själv. Låta min gamla blogg finnas kvar för att kunna återvända dit och läsa alla mina ord från förr. Jag känner ju i hela mitt hjärta hur svårt jag har att lämna helt. Återvänder dit och läser om alla mina känslor, tankar och om allt jag gått igenom. Det är en så stor del av mig.

Hur ska jag nånsin kunna släcka ner och lämna allt det där helt?

SPA!

Känner mig som en nyponros. Och mjuk och avslappnad i hela kroppen. Började dagen med att tillbringa den på SPA. En timmes massage och sen en underbar ansiktsbehandling. Det finns inget som är mer balsam för själen än att få bli ompysslad med väldoftande oljor både på kropp och ansikte. Känslan håller i sig länge efteråt.

Nu ska jag fortsätta den här dagen med att få åka mc för första gången på många år. Det är en av mina trognaste läsare Sebastian som ska ta med mig på en tur.

Jag njuter verkligen av min ledighet just nu...

måndag 1 augusti 2011

Om att hålla kvar känslan!

Jag lyckas bra. Behålla lugnet och mjukheten i bröstet. Gör saker som jag mår bra av. Njuter av de små sakerna. Äter god sallad i solen. Njuter av kaffe och en tidning och det gör ingenting att jag är den enda som sitter ensam på uteserveringen. Det gör mig inget alls. Jag är mitt bästa sällskap just nu.

Nu fortsätter jag det här med att vara snäll mot mig själv och går på bio med finaste Azita!

Om att börja dagen!

Jag försöker lära mig det där med att själv bestämma hur jag ska må. Att försöka hitta mjukheten i bröstet även om den inte finns där när jag vaknar. Så jag gör sånt som är bra för mig. Ta hand om mig själv. Är snäll mot mig själv och försöker att ta vara på tiden och göra något bra av den. Så jag börjar dagen med en lång promenad och äter min frukost på ett café i parken. Det spelar ingen roll att det kostar en halv förmögenhet för jag är värd det.

Andas in. Andas ut och försöker bara ta in lugnet. Placera det innanför bröstbenet och låter det få ro där. Njuter av solens strålar som försöker tränga sig fram mellan de envisa molnen. Som för att nå fram till mig och fylla mig med den där värmen jag så väl behöver.

Det är okej att vara ensam där. Med mig själv. För jag tror jag lyckades med det där att bestämma hur jag ska må och idag började jag dagen med att vara snäll mot mig själv.

Så nu ska jag fortsätta den här dagen med att må bra och vara snäll mot mig själv!