Så kom det till slut

Det är alldeles vitt ute och trots att klockan inte ens blivit sju ännu så är den annars så mörka morgonen betydligt ljusare. Den gnistrande snön har klätt in allting och nu känns det äntligen som vinter och inte som en grå och trist höst. Enda nackdelen är att jag får ställa in besöket hos kiropraktorn som min ömmande kropp så väl behövde. Älsklingen säger varnande när han lämnar bilen till mig att han inte alls tycker jag ska ge mig iväg ut på vägarna i det här vädret. Så jag lämnar honom på jobbet och åker hem och kryper ner i den varma sängen igen. 

Ja, så välkommen då Kung Bore!

Happy pain

Sängen är alltid så mycket skönare på morgonen än på kvällen men jag har en intervju att gå på så jag kravlar mig halvt motvilligt upp. Och det är inte den där typen av intervju där jag behöver sitta och berätta om allt jag är bra på för jag vet att här är det personkemin som är viktigast. En butiksägare som vill ha en butikschef som kan avlasta henne så jag försöker på ett så ärligt sätt det går att visa min ödmjukaste sida. Sen får vi se vart det leder...

Vi åker till gymet älsklingen och jag och så plötsligt är jag där igen. När stegen sitter och allt liksom är klart så snörar jag av mig skorna, låter musiken gå in genom min kropp och ut i varenda liten muskel. Och det går inte att stoppa och jag känner inte av min onda ljumske och värkande höft. Jag slutar inte att dansa förrän jag knappt inte kan andas längre. Det är inte bra. Jag VET att det inte är bra. Det är precis så jag INTE ska göra om jag ska hålla ihop. 

Min älskling kommer in i salen redo för att åka hem och först då känner jag hur ont jag har. Smärtan sliter i mig. Men det är en glad smärta. Jag älskar ju de där stunderna och har saknat de så. Men nu behöver kroppen vila lite och på fredag är det dags för ett besök hos kiropraktorn igen och det kommer också innebära smärta. Ont ska med ont förgås säger man ju...

Morgonbrus

Pläden kliar mot mina nakna ben och rastlösheten sliter i min kropp. Dagens första kopp kaffe är uppdrucken och jag ska alltså vara redo för dagen. Jag har efter flera månader fortfarande ont i kroppen och min ömma höft och ljumske oroar mig och jag måste snart läka ihop för att hålla. Måste ta hand om min kropp lite bättre och inte bara slita på den som är precis det jag gör genom att börja hålla klasser igen. Och det oroar mig. Men jag har hellre ont i kroppen än i själen och jag är otroligt tacksam över att det är den sortens smärta jag måste härda ut.

Den där rastlösheten klamrar sig fast redan på kvällen och det innebär att natten nästan har börjat bli morgon när jag till slut lyckas somna. Och det där bruset finns kvar när jag vaknar. En känsla av iver, en slags längtan och förväntan. Vet inte riktigt vad det är som väntar och under tiden måste jag liksom stå ut. Andas och ta en dag i taget. 

Jag ska snöra på mig skorna. Ta mig iväg till den där stora salen. På lördag kör jag ett genrep med de som vill vara med. Smygläser du här och bor i Gävle och vill vara med så hör gärna av dig. Kostar ingenting mer än en del svett =)

Blowing away

Ibland måste man ge saker mindre utrymme. Inte låta sig dras ned av negativa känslor eller låta sig påverkas av andras dumhet. Så jag tar ett djupt andetag och försöker låta det där rinna av mig. Låta det blåsa bort och försvinna långt iväg där det inte kan störa mig mera. 

Det finns för mycket bra omkring mig som får ta större plats. Och jag förundras över att jag känner den harmoni och det lugnet jag gör trots att jag befinner mig på en plats där jag inte riktigt vet vad som väntar. Kanske är det för att jag någonstans har en tro på mig själv. Att jag vet att bara man vill så kan man ta sig hur långt som helst även om vägen dit kan vara krokig och ibland väldigt lång. 

Jag har inget jobb just nu men ändå kan jag njuta av de små sakerna. Kanske att jag har lätt för det just nu eftersom jag vet hur det är när man inte kan njuta av någonting alls. Då dagarna består av att kämpa och sinnet gör allt för ont. Nu vaknar jag varm i mitt bröst och dagarna är fulla med framtidstro. 

Så därför ska jag inte låta mig påverkas av negativa ting.

Låter det blåsa bort och försvinna långt iväg...

Ny vecka

Jag blir sällan arg på folk och brukar vara ganska ursäktande. Aldrig långsint och vill helst att alla ska ta varandra i hand och vara snälla mot varandra. Men ibland... ibland tryter mitt tålamod och jag får bita ihop rejält för att inte tappa behärskningen och skrika jävligt otrevliga saker i någons ansikte.

Så snälla, bråka inte med mig är du snäll. Håll inte på med några jävla översittafasoner utan låt mig nu bara få göra det jag ska och håll käften. Snälla...

Annars har helgen varit väldigt mysig på alla sätt. Har tillbringat mycket tid med älsklingen och hans pojkar. Lagat god mat, sett bra film, ätit lite för mycket onyttigheter och avslutat helgen med att stå på loppis.

Denna vecka kommer bestå av mycket finslipning av passet jag snart ska visa upp och på onsdag är det dags för anställningsintervju igen. Och i helgen fyller älsklingen år så honom ska jag fira lite extra mycket.

Hoppas ni får en bra start på veckan!

Dreaming away

Idag fast för två år sen

Jag älskar ju som sagt att gå tillbaka i min gamla Pettiwomanblogg och läsa gamla inlägg. Kan bli både nostalgisk, glad och ibland lite vemodig. Idag läste jag inläggen jag skrev för exakt två år sen och hittade den här bilden som är tagen i min älskade tjänstebil som jag susade omkring i. Jag kan sakna det där jobbet otroligt mycket ibland och jag har nog insett att det är ett sånt jobb jag ska ha. Ett resande säljjobb där jag kan styra mig själv. Frihet under ansvar. Jag kan sakna hotellnätterna, den goda uppdukade frukosten men framför allt alla de härliga kundmötena. 

Tänker tillbaka på tiden då och hur annorlunda allt var. När jag och älsklingen bara var kollegor och inte hade en aning om att vi en dag skulle vara ett älskande par. Hade någon sagt det till mig när den här bilden togs hade jag nog bara skrattat åt tokeriet. 

Mycket saknar jag sen den tiden men jag minns hur jag längtade efter att ha någon och hur frustrerande det där ständiga jagandet var. Det är jag idag så fruktansvärt tacksam över att slippa.

Däremot tycker jag att jag var ganska så snygg då =)

I ett svettigt skimmer

 Så står jag då äntligen där. På lite skakiga ben men med ett hjärta som klappar hårt. Och det tar inte många minuter efter att musiken börjat ljuda ut från högtalarna så rör sig nästan kroppen av sig själv. Den där långa tiden som gått sen jag sist stod framför de där stora speglarna existera inte mer. Jag befinner mig liksom i ett svettigt skimmer och hade det inte varit för att min onda höft säger ifrån hade jag nog kört till jag stupade. För det blir ofta så när jag väl kommer igång och musiken tar min kropp i besittning. 

Passet gör jag klart på noll och ingenting. Det är det som är fördelen med att vara en gammal räv. Det jag däremot inte behärska lika bra är dagens teknik med musiken. Så jag får ta hjälp av en vänlig själ som lägger ett par timmar bara på att försöka få ihop min musik i rätta takter och tempo. Annat var det på min tid då jag bara kunde stoppa in en cd-skiva och trycka på play. Men jag ska snart lära mig allt det nya och då kommer det bli betydligt mycket roligare att få trixa och mixa min egen musik. 

Nu är det inte långt kvar och gud så jag längtar...

Tid i överflöd

Lämnar den varma sängen lite för sent men njuter ändå av att kunna sova lite extra utan att bli väckt av en blöt nos. Ibland är det skönt med en sovmorgon och få sova tills man vaknar av sig själv och eftersom jag ha vänt på dygnen så är de där extra timmarna guld värda.

Det är det där med tiden, den jag har så mycket av just nu men ändå inte kan förvalta på bästa sätt. Det blir lätt att skjuta upp saker, vänta in i det sista och sen står jag där med andan i halsen. Så jag skärper till mig och bokar en ledig sal på gymmet och tänker ta mig dit och öva in de sista stegen. Mindre än två veckor kvar och jag är mer än laddad.

Kaffet är uppdrucket och nu är det dags att ta tag i den här dagen. 

Hoppas er blir bra!

Det löser sig alltid...

Det är som med den där killen (ja inte nu men förr), man vill inte själv ha honom men man vill inte någon annan heller ska få honom. Så var det ungefär med jobbet nu jag var på intervju på men inte fick. Men jag ska inte gnälla ännu. Jag blir åtminstone kallad på intervju och det är många som inte ens får den chansen. Är inte speciellt orolig heller för det brukar ju liksom alltid lösa sig till slut. Och det finns jobb jag sökt som jag mycket hellre skulle vilja ha men de har jag inte hört någon från ännu. Så jag får lugna mig lite ett tag till. Jag hittar jobb varje dag som jag skickar ansökningar till och så länge det fortfarande finns jobb jag vill ha och kan söka så finns det ju hopp. 

Så det löser sig alltid...

Om en längtan

Jag kliver in genom dörren och känner genast den där trygga igenkännande glädjen och känslan av att vara tillbaka där jag hör hemma. I den där miljön jag tillbringat åtskilliga timmar. Arbetat och förenat jobb med det jag brinner för mest. Hör ljudet av slammrande maskiner, känner den svaga doften av svett och gummimattor.

Jag går en trappa ner och hjärtat börja slå hårdare av synen. Kan inte förklara känslan men det är lång tids längtan och saknad som tar sig uttryck i den där euforiska hjärtklappningen. Står framför den enorma spegelväggen, lutar mig mot en av pelarna mitt i salen, de där pelarna som man så många gånger svurit åt när man försöker leda gruppen åt rätt håll för att inte krocka med betongklumparna. Och jag blundar och drar in doften av svettiga yogamattor och kan nästan höra musiken strömma ut ur högtalarna. Kan se mig själv skrika högt och göra tecken ovanför huvudet, räkna in takten och se till att musiken håller rätt tempo. Få gruppen av följa varje vink och se glädjen i deras ansikte när de får in de rätta stegen och med lättsamhet följer mig i varje liten rörelse.

Som jag saknat det. Som jag längtar. En tomhet i min kropp som bara de där stunderna efter klasserna kan fylla. Jag brukade stanna kvar i den stora spegelfyllda salen, andas ut, snöra av mig skorna, dämpa lamporna och låta musiken strömma ut ur högtalarna och jag lät den gå in i min kropp, fylla varje muskel, varje liten fiber och det var inte längre jag som styrde. Älskade att få dansa i min ensamhet utan tanke på utlärningsteknik eller färdig koreografi. Bara få låta musiken styra min kropp. Få krama den sista energin ur varje liten muskel och låta lungorna få andas in ny luft.

Musiken höll mig i ett järngrepp och styrde mig med fast hand och jag älskade varje sekund av de där ensamma stunderna med bara musiken och mig. Jag kunde stanna i timmar, jag kunde inte sluta dansa men skulle någon be mig visa igen skulle jag aldrig kunna göra samma steg. För det var inte jag som bestämde. Mina fötter kunde få blåsor, ibland gick de sönder och små bloddroppar blandades med svetten som rann ner i floder från min kropp och inte ens när jag knappt kunde andas längre slutade jag. Jag älskade de där stunderna, min kropp älskade de där stunderna. Ibland mer än klasserna jag höll innan. För här kunde jag göra som jag ville utan att tänka på någon annan. Inget var för svårt, inget gick för fort fram. Bara min spegelbild följde mina steg.

Och snart är det dags igen. Snart står jag där och får hålla mina älskade klasser igen, och efteråt kommer jag att snöra av mig mina skor, sätta på musiken och åter igen dansa så fötterna börjar blöda.

Jag längtar, min kropp längtar!

När det blir bättre än man tänkt

Jag kan missförstå, vända och vrida på saker och samla på mig grubblerier i min känslobank som kan ta oanade stora proportioner och som till slut hotar att spränga mig i bitar. Men det är så underbart skönt att upptäcka varje gång att så fort jag likt en ballong få pysa ut allt det där så finns det bara en härlig känsla av enormt stor kärlek kvar.

Det sitter en stor klump av besvikelse i mitt bröst och jag är dålig på att dölja den. Han försöker på alla sätt att visa mig att jag inte behöver känna så men min envishet tar överhand. Att det handlar om mig själv och mina missförstånd blundar jag förstås för eftersom min känslobank redan är överfull. Men jag sväljer både min stolthet och envishet och låter min längtan istället styra och när jag möter honom ruffsig i hans dörr är jag glad över det. 

Och så blir det liksom så mycket bättre än jag tänkt mig. När jag minst anar det kommer allt det där jag saknat så. Han kysser mig så där som bara han kan. Kryper upp över mig och kramar allt motstånd ur min kropp. Och allt det där jag ville säga försvinner mellan våra kyssar och det känns inte längre lika viktigt. Det viktigaste är det jag känner just då. De där känslorna som jag vet är så mycket mer sanna än allt jag lagt på hög i min känslobank.

Han håller om mig. Drar upp mig i hans knä och jag får snyfta ur mig allt det där som skavt i mitt bröst. Och när han tar mina kinder i sina händer, så där som jag älskar och saknat så, och säger men söta älsklingen min, då brister jag nästan av kärleken i mitt bröst. 

Det är då allt det där andra inte längre spelar någon roll och de där små sakerna som vuxit sig så stora försvinner nästan helt. Och det är precis de där stunderna jag behöver ibland för att kunna hitta tillbaka och känna ro. Jag behöver bara få komma nära och sätta ord på allt det där. 

Jag somnar med hans kropp tätt intill och det finns inget annat ställe jag vill vara på just då. Han är den jag vill somna med i resten av mitt liv...

Fredagsmys

Sånt jag tycker är vackert

Även Petti är med...

Om att klättra uppåt igen

Telefonen ringer och det visar sig att intervjun jag trodde var i morgon är redan idag och ett par timmar senare sitter jag där med mina självklara svar. Jag har lagt det tråkiga bakom mig och ser bara framåt och jag ser alla tillfällen till nya möjligheter. 

Intervjun går bra. Väldigt bra och hon säger saker som känns skönt att höra just nu.  Jag tror på mig själv men efter det som hänt är det välbehövliga ord och jag kan känna lite hopp igen. Allt har en mening och det väntar oftast något bättre bakom varje hörn. På måndag får jag besked och då kanske jag berättar mer.

Nu är det även klart när jag ska få visa  upp att jag är redo att börja köra klasser igen. Om två veckor ska jag vara klar att bli bedömd och granskad och det är med glädje jag ser fram emot det. Äntligen!

Så jag klättra sakta upp de där pinnhålen igen jag trillade ner för några veckor sen.

Du kan trycka ner mig men jag tar mig alltid upp igen...

Att balansera är aldrig lätt.
Rädd för att såra eller uttrycka mig fel. 

Istället är jag tyst...

Lyssnar på tunga andetag vid min sida. 

Kväll blir natt...

Försöker få ihop mina tankar men de far bara omkring.

Växer sig större. Spränger mig...

Tårar...

(Dessa djävla tårar)

Det sägs att man ska börja varje mening...

JAG känner

(Dessa djävla känslor)

JAG uppfattar...

För det säger inget om sanningen.

Att det behöver vara så det är...

Att det är det som är verklighet...

Men det spelar ingen roll...

Jag vet aldrig längre vad som är rätt eller fel.

Jag vet aldrig längre om det är jag...

Eller mina känslor...

Mina önskningar...

Min saknad...

Hur sätter man ord på sånt som är obekvämt utan att såra?

Utan att kritisera?

Utan att döma?

Utan att ifrågasätta?

Det sägs att man börja alla meningar...

JAG känner...

Och så rädslan.
Att vara besvärlig...
Krävande...
För mycket... och bli ensam med alla känslor...

Ibland önskar jag att jag inte kände så djävla mycket.
Att jag älskade med måtta...

Vinterförvaring

Jag har lagt undan sommaren nu. Burit ner den i källaren tillsammans med de där tunna jackorna som jag envisats med att ha på mig in i det sista. Som för att hålla kvar så länge det går. Vill inte släppa taget men nu är det dags. Istället hänger nu de tjockare tygerna på galgarna. Mina mjuka fina pälsar som väntar på att få omsluta mig i den frostiga kylan som envist börjar tränga sig på.

Just nu... bara just nu... skulle jag vilja lägga mig själv också på vinterförvaring. 

Bli framtagen lagom till våren...

Så du vet...

Om det var så enkelt

Vågar jag?

Kan jag?

Får jag?

Är det ok?

Vad skulle folk säga?

Vad skulle folk tycka?

Ibland lägger jag band på mig, på det jag gör, på det jag skriver.

Är jag verkligen mig själv då?

Vågar du vara helt och hållet dig själv?

Om bekräftelsen

Jag lyssnar på Miss Li  när hon berättar om bilden av sig själv. Den hon själv ser. Och det där om att hon kan verka vara en person utåt men är en helt annan inuti. Jag säger att jag förstår. Att jag vet precis vad hon menar och kan själv känna allt det där. Och ofta är det precis så det är. Vi som älskar att synas och höras, vilja vara annorlunda och sticka ut och har ett självförtroende som är stort. Men självkänslan är en annan...

Bekräftelsebehovet är stort och han frågar om det är därför jag lägger ut de där bilderna på mig själv som han inte kommenterar utan det är det andra som gör. Och jag kan inte ljuga och säga att det inte längre är så men helt plötsligt är det något annat som spelar så mycket större roll än andras kommentarer och ord...

Ibland är bilderna enbart för min egen skull. När jag har de där dagarna då jag ser mig i spegeln och inte gillar det jag ser. Då är de där bilderna så bra att kunna ta fram. Och det är inte så mycket vad andra tycker längre som betyder mest för allt är så annorlunda nu. 

Jag försöker förklara för honom att det bara är bekräftelsen från honom jag vill ha. Det är så känsligt för mig att visa den där sårbarheten och samtidigt som jag förklara får jag svälja en extra gång.  Jag lägger huvudet på hans bröst och blinkar bort en tår för även om jag är lycklig nu så kommer det hålet alltid att finnas kvar. Gapa stort och tomt och alltid vilja ha mer...

Kanske det bara är Miss Li som kan förstå...

Om att vara kvinna

Den här tiden av månaden vill jag bara be mig själv att dra åt helvete. Ena minuten kryper det runt irritation i min kropp likt en berusad myrfarm och nästa minut vill jag bara lägga mig i fosterställning och gråta. Känslorna ligger utanpå kroppen och jag kan analysera sönder saker och ting till molekyler. Sen gör det absolut inte saken bättre att det precis varenda jävla månad dyker upp minst en stor varig och äcklig finne på utvalt bra ställe. Gärna på hakan eller mitt på näsan. Och lagom till jag lyckats utrota den jäveln med diverse starka doningar är det ny månad och NÄSTA dyker upp. I-lands problem jag vet men med PMS:en från helvetet blir en finne ett megaproblem. Det är då jag bara vill lägga mig i soffan med en sked och en stor burk Nutella. Men då lär jag väl få en hel arme av finnar att utrota istället...

Ibland är det jävligt jobbigt att vara kvinna!

Om att vara din

 Det är lördag och jag skulle kunna skriva om kalas, goda kakor och jordgubbstårta och om att jag fick gå upp tidigt för att hinna i tid till allt det där. Men just nu finns det bara en sak som fyller mig och trots att många av mina skrivna rader handlar om just det så finns det alltid nya ord att sätta på pränt. Om den där känslan. Om att vara nära men ändå känna längtan...

Jag älskar att vara din. Och trots att du sitter jämte mig i bilen och jag bara kan sträcka ut handen för att nå dig skriker längtan i mig. Inte för att du känns långt borta utan för att jag vill vara så mycket närmre. För att när jag ser på dig så tycker jag fortfarande att du är det finaste som finns. Och när vi sitter runt bordet med din familj och dricker kaffe kan jag inte låta bli att stryka dig över armen ibland. För att jag älskar dig så. För att det inte finns ord för hur lycklig jag är över att få vara där med dig. Och när vi sitter i bilen på vägen hem tar jag din hand och trycker den mot mina läppar för det är det enda jag kan göra just då men i mig skriker längtan. Jag vill vara nära. Borra in min näsa under ditt öra och dra in din ljuvliga doft.

Jag älskar att vara din. Och när jag sitter där brevid och tittar på dig kan jag inte låta bli att smeka din kind och jag talar om för dig att du är det finaste jag vet. Men jag undrar ifall du är medveten om hur mycket jag verkligen menar mina ord? Det är inget jag säger på slentrian utan jag känner det så i hela min kropp. För mig finns ingen som du och jag är så lycklig över att få vara din...

Ur fas

Inte bara ur fas utan helt ur funktion. Sover för mycket, äter för lite av det jag bör och för mycket av det jag borde låta bli och med en kropp som är sönder på sina ställen blir det just nu ingen träning. Och så lite PMS på det som grädde på moset liksom.

Det får bli en omstart. En Ctrl, alt och delete så kanske det blir bra igen. 

Jaja... måndagar ska vara bra dagar att börja om på...

Ledigheten

Jag försöker njuta av att det är som det är. Sover länge på morgonen, eller åtminstone så länge som det går innan jag vaknar av att någon med blöt nos buffar på mig. Sen går vi morgonpromenad innan jag får krypa upp i soffan med frukost framför tv:n. Och det är svårt att ta sig upp från den där soffan när man liksom inte har något som man måste göra eller någon tid att passa. 

Jag pysslar hemma. Målar om möbler vita. Går på stan och stryker med fingrarna över sånt jag tycker är fint men låter bli att köpa. Jag skickar iväg ansökningar och blir kallad på intervju. 

Min älskling har jag bara sett på en snabb lunch sen i söndags och nu börjar jag att sakna hans närhet. Jag köper små presenter till honom men önskar jag istället kunde ge honom mer tid. Tid som han kunde disponera som han själv ville. Kanske med mig...

Det är inte ofta jag äter smågodis men nu är min favoritvampyr på tv i tre dagar så nu myser jag med gottis varje kväll medan jag drunknar i hans mörka ögon...

Tips från coachen

Sen jag lämnade min kosmetikbutik för två år sen har jag haft svårt att hitta bra hudvårdsprodukter. Har prövat alla möjliga märken i olika prisklasser men inte riktigt fastnat för någon. Sen är det inte lätt att veta alla gånger vad man har för hudtyp och vad som passar.

Jag har varit noga med min hudvård sen jag var väldigt ung och det har jag min mamma att tacka för. Och jag är helt övertygad om att jag hade haft betydligt fler rynkor och fina linjer om jag inte börjat att förebygga i tid. För det finns inga krämer i välden som kan ta bort rynkor när de väl är där men att börja i tid och förebygga fungera alldeles utmärkt.

Nu har jag i alla fall hittat en serie som är helt underbar. Det är Rosenseriens produkter som inte bara är väldigt bra utan helt naturliga. Jag vill gärna ha både rengöring och hudvård i samma serie då de arbetar bäst tillsammans så jag har köpt både rengöringsmjölken, ansiktsvatten, ögonkräm, dagkräm och en helt underbar  jojobbaolja som hjälper mig att bli av med lite plitor som brukar dyka upp vid mens.

Det är aldrig för sent att börja ta hand om sin hy. Men tänk på att efter 20 så börjar huden att åldras och att investera i en bra ögonkräm redan då kan hålla de små rynkorna borta lite längre. Sen ska man givetvis åldras med stolthet men det har ingenting med att göra att man ska vara rädd om sin hy. Att rengöra och skydda sin hud borde vara en självklarhet men jag vet att många slarvar. 

Så vill ni pröva en bra hudvårdsseie så kan jag varmt rekommendera Rosenserien. Och bor du i Gävle så tycker jag att du ska göra ett besök hos DEN HÄR söta tjejen som numera är den enda som får ta hand om min hy och mina ögonbryn. Där kan du köpa Rosenserien och få tips om hur du ska sköta din hy.

Godnatt

Om att svepas med

Det krävs inte så mycket. Inte mycket alls faktiskt. Men ibland så infinner sig bara den där känslan och jag låter mig liksom svepas med. Bli inbäddad av allt det mjuka och känner en värme och trygghet i mitt bröst. En slags glädje som inte behöver betyda något speciellt alls. Den bara finns där.

Det blev ingen utgång med vännerna. För även om vi har som han säger hela livet på oss är de där stunderna på helgen vi kan få ihop lite speciella. Jag VILL ha den där tiden med honom för mig själv. Så jag ställer mig vid spisen och gör mig till lite extra. Korkar upp vinet och sätter färg på kinderna. Som en minidejt med min älskling liksom. Och vi skålar i vinet, äter jordgubbarna som jag doppat i choklad och tar likör till kaffet.

Timmarna går och vi fördriver de genom att turas om att spela gamla nostalgiska låtar för varandra. Och så sjunger vi. Högt sjunger vi och jag tror inte min älskling är medveten om att han faktiskt har en fin röst. Så när vi dansar tätt omslingrade på mitt parkettgolv myser jag lite extra när han sjunger med i texten tätt intill mitt öra. Hur kan man inte mysa av det?

Det krävs inte så mycket. Inte så mycket alls. Ibland infinner sig bara den där känslan och jag låter mig liksom svepas med.

Tack finaste älsklingen för att du finns och förgyller mina helger!

The end

En lång historia görs kort och jag önskar jag kunde vara så kall och bara skriva rakt upp och ner men jag nöjer mig med små fragment. Vill inte hänga ut någon för vad skulle det tjäna till? Var och en vet med sig själv. Och jag kan sträcka på mig lite till för att för mig var det viktigaste att få veta att inte jag gjort något fel och upprättelse i form av flera månaders kompensation gör i alla fall lite gott. Det tar inte bort varken känslan av besvikelse, svek eller kränkning men det kan åtminstone ge mig lite andrum.

Det är svårt att lägga saker som gör ont bakom sig, men nu kan jag i alla fall börja blicka framåt!

"Vi har hela livet på oss"

Jag behöver inte längre anstränga mig sådär som jag gjort förut. Med alla de andra, med de som var innan han kom in i mitt liv, var det ofta en kamp. En kamp om att hålla intresset uppe, en kamp om att försöka hitta ett sätt att få det att fungera och ibland stannade jag trots att jag borde gått för länge sen. Med honom anstränger jag mig också men mest med att jag ska lyckas göra kaffet lika gott som hans. Resten känns inte som någon ansträngning utan det jag gör gör jag för att jag vill. För att jag verkligen älskar honom.

Jag bjuder honom på lunch och det blir dåligt friterade pommes på IKEA men chokladpuddingen gör mig aldrig besviken. Vi pratar om helgen och jag försöker få honom att hjälpa mig med att komma till ett beslut om jag ska tillbringa hela med honom eller om det ska bli en runda på krogen med mina vänner. Som vanligt påpekar han hur viktigt det är med att hitta på saker med kompisarna och att jag visst borde tillbringa lite tid med dem. Själv är jag osäker för krogen lockar mig inget vidare längre och vår ensamtid ihop är betydligt  viktigare för mig. Jag längtar alltid lite extra till de där få dagarna då vi kan mysa ordentligt och få göra de där sakerna som är lite svårare med barn runtomkring.

"Men vi har ju hela livet på oss" säger han och han är nog inte själv medveten om vad de där orden betyder. Har vi frågar jag förvånat. Jag tänker liksom inte så. Lever för dagen och kan fortfarande ibland känna en oro för om eller när han ska lämna mig näst.

Men kanske är det så. Jag behöver inte längre känna oro för han kommer stanna hos mig nu. Det som var då finns inte mer och jag kanske ska våga släppa den sista biten av rädsla jag har. Våga lita på att nu är det vi och det är på riktigt denna gång. 

Så kanske jag går ut en sväng med vännerna i morgon.

"Vi har ju hela livet på oss"

LABELS