Jag lyssnar på Miss Li när hon berättar om bilden av sig själv. Den hon själv ser. Och det där om att hon kan verka vara en person utåt men är en helt annan inuti. Jag säger att jag förstår. Att jag vet precis vad hon menar och kan själv känna allt det där. Och ofta är det precis så det är. Vi som älskar att synas och höras, vilja vara annorlunda och sticka ut och har ett självförtroende som är stort. Men självkänslan är en annan...
Bekräftelsebehovet är stort och han frågar om det är därför jag lägger ut de där bilderna på mig själv som han inte kommenterar utan det är det andra som gör. Och jag kan inte ljuga och säga att det inte längre är så men helt plötsligt är det något annat som spelar så mycket större roll än andras kommentarer och ord...
Ibland är bilderna enbart för min egen skull. När jag har de där dagarna då jag ser mig i spegeln och inte gillar det jag ser. Då är de där bilderna så bra att kunna ta fram. Och det är inte så mycket vad andra tycker längre som betyder mest för allt är så annorlunda nu.
Jag försöker förklara för honom att det bara är bekräftelsen från honom jag vill ha. Det är så känsligt för mig att visa den där sårbarheten och samtidigt som jag förklara får jag svälja en extra gång. Jag lägger huvudet på hans bröst och blinkar bort en tår för även om jag är lycklig nu så kommer det hålet alltid att finnas kvar. Gapa stort och tomt och alltid vilja ha mer...
Kanske det bara är Miss Li som kan förstå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar