Om att vara din

 Det är lördag och jag skulle kunna skriva om kalas, goda kakor och jordgubbstårta och om att jag fick gå upp tidigt för att hinna i tid till allt det där. Men just nu finns det bara en sak som fyller mig och trots att många av mina skrivna rader handlar om just det så finns det alltid nya ord att sätta på pränt. Om den där känslan. Om att vara nära men ändå känna längtan...

Jag älskar att vara din. Och trots att du sitter jämte mig i bilen och jag bara kan sträcka ut handen för att nå dig skriker längtan i mig. Inte för att du känns långt borta utan för att jag vill vara så mycket närmre. För att när jag ser på dig så tycker jag fortfarande att du är det finaste som finns. Och när vi sitter runt bordet med din familj och dricker kaffe kan jag inte låta bli att stryka dig över armen ibland. För att jag älskar dig så. För att det inte finns ord för hur lycklig jag är över att få vara där med dig. Och när vi sitter i bilen på vägen hem tar jag din hand och trycker den mot mina läppar för det är det enda jag kan göra just då men i mig skriker längtan. Jag vill vara nära. Borra in min näsa under ditt öra och dra in din ljuvliga doft.

Jag älskar att vara din. Och när jag sitter där brevid och tittar på dig kan jag inte låta bli att smeka din kind och jag talar om för dig att du är det finaste jag vet. Men jag undrar ifall du är medveten om hur mycket jag verkligen menar mina ord? Det är inget jag säger på slentrian utan jag känner det så i hela min kropp. För mig finns ingen som du och jag är så lycklig över att få vara din...