Jag behöver inte längre anstränga mig sådär som jag gjort förut. Med alla de andra, med de som var innan han kom in i mitt liv, var det ofta en kamp. En kamp om att hålla intresset uppe, en kamp om att försöka hitta ett sätt att få det att fungera och ibland stannade jag trots att jag borde gått för länge sen. Med honom anstränger jag mig också men mest med att jag ska lyckas göra kaffet lika gott som hans. Resten känns inte som någon ansträngning utan det jag gör gör jag för att jag vill. För att jag verkligen älskar honom.
Jag bjuder honom på lunch och det blir dåligt friterade pommes på IKEA men chokladpuddingen gör mig aldrig besviken. Vi pratar om helgen och jag försöker få honom att hjälpa mig med att komma till ett beslut om jag ska tillbringa hela med honom eller om det ska bli en runda på krogen med mina vänner. Som vanligt påpekar han hur viktigt det är med att hitta på saker med kompisarna och att jag visst borde tillbringa lite tid med dem. Själv är jag osäker för krogen lockar mig inget vidare längre och vår ensamtid ihop är betydligt viktigare för mig. Jag längtar alltid lite extra till de där få dagarna då vi kan mysa ordentligt och få göra de där sakerna som är lite svårare med barn runtomkring.
"Men vi har ju hela livet på oss" säger han och han är nog inte själv medveten om vad de där orden betyder. Har vi frågar jag förvånat. Jag tänker liksom inte så. Lever för dagen och kan fortfarande ibland känna en oro för om eller när han ska lämna mig näst.
Men kanske är det så. Jag behöver inte längre känna oro för han kommer stanna hos mig nu. Det som var då finns inte mer och jag kanske ska våga släppa den sista biten av rädsla jag har. Våga lita på att nu är det vi och det är på riktigt denna gång.
Så kanske jag går ut en sväng med vännerna i morgon.
"Vi har ju hela livet på oss"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar