Att balansera är aldrig lätt.
Rädd för att såra eller uttrycka mig fel. 

Istället är jag tyst...

Lyssnar på tunga andetag vid min sida. 

Kväll blir natt...

Försöker få ihop mina tankar men de far bara omkring.

Växer sig större. Spränger mig...

Tårar...

(Dessa djävla tårar)

Det sägs att man ska börja varje mening...

JAG känner

(Dessa djävla känslor)

JAG uppfattar...

För det säger inget om sanningen.

Att det behöver vara så det är...

Att det är det som är verklighet...

Men det spelar ingen roll...

Jag vet aldrig längre vad som är rätt eller fel.

Jag vet aldrig längre om det är jag...

Eller mina känslor...

Mina önskningar...

Min saknad...

Hur sätter man ord på sånt som är obekvämt utan att såra?

Utan att kritisera?

Utan att döma?

Utan att ifrågasätta?

Det sägs att man börja alla meningar...

JAG känner...

Och så rädslan.
Att vara besvärlig...
Krävande...
För mycket... och bli ensam med alla känslor...

Ibland önskar jag att jag inte kände så djävla mycket.
Att jag älskade med måtta...