Jag kan missförstå, vända och vrida på saker och samla på mig grubblerier i min känslobank som kan ta oanade stora proportioner och som till slut hotar att spränga mig i bitar. Men det är så underbart skönt att upptäcka varje gång att så fort jag likt en ballong få pysa ut allt det där så finns det bara en härlig känsla av enormt stor kärlek kvar.
Det sitter en stor klump av besvikelse i mitt bröst och jag är dålig på att dölja den. Han försöker på alla sätt att visa mig att jag inte behöver känna så men min envishet tar överhand. Att det handlar om mig själv och mina missförstånd blundar jag förstås för eftersom min känslobank redan är överfull. Men jag sväljer både min stolthet och envishet och låter min längtan istället styra och när jag möter honom ruffsig i hans dörr är jag glad över det.
Och så blir det liksom så mycket bättre än jag tänkt mig. När jag minst anar det kommer allt det där jag saknat så. Han kysser mig så där som bara han kan. Kryper upp över mig och kramar allt motstånd ur min kropp. Och allt det där jag ville säga försvinner mellan våra kyssar och det känns inte längre lika viktigt. Det viktigaste är det jag känner just då. De där känslorna som jag vet är så mycket mer sanna än allt jag lagt på hög i min känslobank.
Han håller om mig. Drar upp mig i hans knä och jag får snyfta ur mig allt det där som skavt i mitt bröst. Och när han tar mina kinder i sina händer, så där som jag älskar och saknat så, och säger men söta älsklingen min, då brister jag nästan av kärleken i mitt bröst.
Det är då allt det där andra inte längre spelar någon roll och de där små sakerna som vuxit sig så stora försvinner nästan helt. Och det är precis de där stunderna jag behöver ibland för att kunna hitta tillbaka och känna ro. Jag behöver bara få komma nära och sätta ord på allt det där.
Jag somnar med hans kropp tätt intill och det finns inget annat ställe jag vill vara på just då. Han är den jag vill somna med i resten av mitt liv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar