Happy pain

Sängen är alltid så mycket skönare på morgonen än på kvällen men jag har en intervju att gå på så jag kravlar mig halvt motvilligt upp. Och det är inte den där typen av intervju där jag behöver sitta och berätta om allt jag är bra på för jag vet att här är det personkemin som är viktigast. En butiksägare som vill ha en butikschef som kan avlasta henne så jag försöker på ett så ärligt sätt det går att visa min ödmjukaste sida. Sen får vi se vart det leder...

Vi åker till gymet älsklingen och jag och så plötsligt är jag där igen. När stegen sitter och allt liksom är klart så snörar jag av mig skorna, låter musiken gå in genom min kropp och ut i varenda liten muskel. Och det går inte att stoppa och jag känner inte av min onda ljumske och värkande höft. Jag slutar inte att dansa förrän jag knappt inte kan andas längre. Det är inte bra. Jag VET att det inte är bra. Det är precis så jag INTE ska göra om jag ska hålla ihop. 

Min älskling kommer in i salen redo för att åka hem och först då känner jag hur ont jag har. Smärtan sliter i mig. Men det är en glad smärta. Jag älskar ju de där stunderna och har saknat de så. Men nu behöver kroppen vila lite och på fredag är det dags för ett besök hos kiropraktorn igen och det kommer också innebära smärta. Ont ska med ont förgås säger man ju...