Om en längtan

Jag kliver in genom dörren och känner genast den där trygga igenkännande glädjen och känslan av att vara tillbaka där jag hör hemma. I den där miljön jag tillbringat åtskilliga timmar. Arbetat och förenat jobb med det jag brinner för mest. Hör ljudet av slammrande maskiner, känner den svaga doften av svett och gummimattor.

Jag går en trappa ner och hjärtat börja slå hårdare av synen. Kan inte förklara känslan men det är lång tids längtan och saknad som tar sig uttryck i den där euforiska hjärtklappningen. Står framför den enorma spegelväggen, lutar mig mot en av pelarna mitt i salen, de där pelarna som man så många gånger svurit åt när man försöker leda gruppen åt rätt håll för att inte krocka med betongklumparna. Och jag blundar och drar in doften av svettiga yogamattor och kan nästan höra musiken strömma ut ur högtalarna. Kan se mig själv skrika högt och göra tecken ovanför huvudet, räkna in takten och se till att musiken håller rätt tempo. Få gruppen av följa varje vink och se glädjen i deras ansikte när de får in de rätta stegen och med lättsamhet följer mig i varje liten rörelse.

Som jag saknat det. Som jag längtar. En tomhet i min kropp som bara de där stunderna efter klasserna kan fylla. Jag brukade stanna kvar i den stora spegelfyllda salen, andas ut, snöra av mig skorna, dämpa lamporna och låta musiken strömma ut ur högtalarna och jag lät den gå in i min kropp, fylla varje muskel, varje liten fiber och det var inte längre jag som styrde. Älskade att få dansa i min ensamhet utan tanke på utlärningsteknik eller färdig koreografi. Bara få låta musiken styra min kropp. Få krama den sista energin ur varje liten muskel och låta lungorna få andas in ny luft.

Musiken höll mig i ett järngrepp och styrde mig med fast hand och jag älskade varje sekund av de där ensamma stunderna med bara musiken och mig. Jag kunde stanna i timmar, jag kunde inte sluta dansa men skulle någon be mig visa igen skulle jag aldrig kunna göra samma steg. För det var inte jag som bestämde. Mina fötter kunde få blåsor, ibland gick de sönder och små bloddroppar blandades med svetten som rann ner i floder från min kropp och inte ens när jag knappt kunde andas längre slutade jag. Jag älskade de där stunderna, min kropp älskade de där stunderna. Ibland mer än klasserna jag höll innan. För här kunde jag göra som jag ville utan att tänka på någon annan. Inget var för svårt, inget gick för fort fram. Bara min spegelbild följde mina steg.

Och snart är det dags igen. Snart står jag där och får hålla mina älskade klasser igen, och efteråt kommer jag att snöra av mig mina skor, sätta på musiken och åter igen dansa så fötterna börjar blöda.

Jag längtar, min kropp längtar!