Jag är ingen bloggare längre även om skrivandet ofta finns i mina tankar och jag kan sakna det där begäret att behöva få utlopp för känslor och tankar i skrift. Kan inte skylla på tiden för den finns där ofta. Det är bara det att mitt liv har så många andra prioriteringar och eftersom inte behovet längre är lika starkt förblir här tyst. Och jag tänker inte göra som en del andra gör och be om ursäkt för min frånvaro för jag är fullt medveten om att era liv inte stannar upp bara för att mitt bloggande gör det. Men jag vill ändå inte säga adjö för gott. Jag vill gärna kunna titta in ibland och säga hej och se om det finns någon kvar. Kanske det kommer att komma en tid då jag känner ett större behov av att skriva igen.
Vad hände då? Hur blev det med jobb och det där jag sist grubblade på så? Jag blev kvar. Och det känns väldigt bra. Det blev mycket högre lön och jag känner mig uppskattad av min chef. Jag älskar ju mina kunder och mår som bäst när jag får röra på mig lite grann. Och sex veckors semester känns inte heller fel. Älsklingen och jag får pyssla ihop det gott det går och jag ska bli bättre på att planera min tid. Nu har jag åkt hem nästan varje dag även om det blir nån timme extra i bil men det känns skönt att få krypa ner i sin egen säng.
Annars då? Tja, jag försöker ta hand om mig själv. Tränar för fullt och har tagit hjälpt av en PT som gör att jag tar ut mig det lilla sista. Nu när jag inte längre instruera själv (vilket jag saknar något enormt) behöver jag lite "läxa" för att hålla igång. Någon som håller lite koll.
Trist att man aldrig är nöjd. Jag gillar inte alls det jag ser i min spegelbild fast jag egentligen VET att det inte alls är några fel. Lycka kanske inte är att vara smal MEN jag gillade mig själv då jag helt plötsligt kunde ha strl 36. Att jag mådde skit och var olycklig är ju givetvis mindre kul. Varför kan man inte få vara lycklig OCH smal??? Och jag förstår egentligen inte. Jag har inte ätit socker på över sex månader (lite fusk ibland men vääääldigt sällan) mjöl äter jag aldrig på grund av min strulande mage och jag tror stenhårt på LCHF med ren mat och riktigt fett. Min kropp vill bara inte släppa ifrån sig ett gram. Så nu lägger jag till extra träning. Jag har sett alltför många bra resultat av LCHF för att inte tro på det. Inte bara viktmässigt utan allmänt mående. Skillnaden är kanske att många har många kilos övervikt och jag kämpar med de där små trivselkilona.
Oj då, nu vart det lite viktsnack men det är ju en ständigt het potatis. På tal om det har jag följt debatten om Mia Skäringe och hennes inlägg och bloggande på Proviva. Blir bara trött. Jag älskar henne och hon får skriva vad hon vill, var hon vill och få hur mycket betalt som helst. Hon får klanka ner på vilka dieter hon vill, tycka vad hon vill, jag gillar henne ändå och jag fattar inte hur folk orkar lägga så mycket energi på sånt där löjligt tjafs. Nog om det.
Nu ska jag fortsätta ta hand om helgen. Älsklingen är på resande fot. I PARIS!!! Inte alls avis...Inte alls!!Hoppas han sätter en snigel i halsen ;)
Puss på er om det nu är någon som läser!!
