En resandes dagbok...

Jag kan känna en enorm tacksamhet över det jag har. Ett jobb som berikar mig på så många sätt. Att få träffa underbara människor och att hela tiden känna att jag utför något bra. Att jag hela tiden utvecklas och blir bättre på många sätt. Men just nu... finns tankarna där på allt jag måste försaka.

Mil efter mil, timme efter timme och ibland märker jag inte hur tiden flugit förbi och att jag tagit mig från punkt A till punkt B. Jag hamnar som i trans och jag styr bilen likt en autopilot. Ibland vaknar jag upp och kan reflektera över allt det runtomkring. Små byar som passerar, snö som gnistrar likt små diamanter, renar längs vägkanten och ibland får jag uppleva underbara saker som just i kväll. En solnedgång lika magisk som vacker. Solen som en enda stor flammande orange apelsin mot en annars kolsvart himmel och den liksom väntar på mig där vid vägens slut. En norrländsk ödslig och snötäckt väg som jag tillbringat en halv dag på för att komma till min nästa kund. Men jag är trött och en huvudvärk som hotar spränga mina tinningar i småbitar och jag har en hemlängtan som tär på mitt humör. Då spelar ingen vacker solnedgång någon roll. Jag vill hem...

Det är i de där stunderna jag ställer mig frågan om allt det här är något värt. När jag får bilder hemifrån på en klädd gran vars julklappar som ska ligga under jag i ensamhet på ett hotell fick slå in. När det enda jag få höra av min älskling är hans röst i en sprakig högtalare i min bil. När det enda jag får se av honom är bilder på min mobil. Och min kropp börjar bli stel och öm av alla timmar av att sitta still. Mina vänner har nog för länge sen gett upp för det enda de ser av mig är det jag skriver på facebook, instagram och här på min blogg. 

Vissa stunder älskar jag mitt jobb men det kostar mig också en del. Kanske är det bara lite ledighet som behövs. Så i morgon åker jag hem. Och om nån vecka längtar jag säkert tillbaka ut hit igen...

Countdown

Jag kan äntligen börja räkna ner dagarna. Nu är det så nära att jag nästan kan ta på det. Ledigheten, tid med min älskling och familjen, tid för att få vara hemma och njuta av pyssel och massa mys. ÄNTLIGEN! Har känt en enorm frustration varje vecka sen vi flyttade att jag behöver åka hemifrån när jag helst skulle vilja vara kvar hemma och få komma i ordning. Helgerna flyger iväg och jag hinner knappt krypa in i älsklingens famn innan det är dags att krypa ur den igen. Men nu är det bara dagar kvar tills jag får sätta mig i bilen, lämna Norrland bakom mig och få tillbringa några lediga veckor ihop med den jag älskar mest. Och en bonus är att min familj med mamma, hennes man och lillasyster kommer och fira jul i vår lilla idyll på landet tillsammans med oss. Och på juldagen kommer hela huset att fyllas med älsklingens familj också på stort julknyte. Första gången våra familjer ska träffas och jag ser verkligen fram emot det. 

Så... nedräkningen kan börja. Två dagar kvar på fältet sen får jag äntligen åka hem och ta låååååååååångledigt!

Därifrån till hit...

Det finns inget tråkigare än en blogg som aldrig uppdateras men jag själv tar det som något positivt att behovet av att fläka ut mitt privatliv på nätet inte alls finns där. Och egentligen finns det inte så mycket att berätta om längre. Mitt liv är ganska tråkigt och innehållslöst numera och missförstå mig rätt, det är precis så jag vill ha det. Inga smaskiga sexhistorier, inget dåligt mående att ventilera och inga olyckliga kärlekshistorier att snyftande lägga upp smöriga ballader till. Inga foton på en partyglad Petti från helgens bravader eller inlägg skrivna i bakfyllans mellankoli. 

Och som sagt, jag är lycklig över mitt "tråkiga" svenssonliv. Jag trivs numera bättre i mina gummistövlar än i mina höga klackar, jag njuter av att bo på landet och att ha naturen utanför min dörr och jag uppskattar mer ett glas vin hemma i soffan betydligt mer än av ett på en trång nattclub. 

Jag vill inte låta pretto på något sätt men det har tagit mig 40 år att komma hit. Att hitta lugnet, att hitta tryggheten i både mig själv och ihop med någon annan. Att inte få panik av att jag faktiskt bestämt mig för att göra avkall på så väldigt mycket av mig själv som det faktiskt innebär att vara sambo och dela livet ihop med någon annan. Att jag inte längre bara har mig själv att tänka på utan tre andra. Att jag numera måste ta hand om ett hem med allt vad det innebär och tro det eller ej, jag njuter nästan av varenda sekund. Jag har aldrig tillbringat så mycket tid i ett kök, aldrig känt ett sånt behov av att vara huslig och hela tiden ha det rent och snyggt runt mig. Jag tror att jag äntligen har blivit vuxen.

Och aldrig trodde jag att det skulle kännas så bra att dela ett hem och ett liv ihop med älsklingen. Att det skulle gå så smidigt som det faktiskt gör även om vi givetvis har våra stunder av små bråk. Men det känns så självklart, så naturligt och jag fylls ofta av den där varma känslan i mitt bröst. När vi står i köket ihop, han vid spisen och jag med disken. När han damsuger och jag hänger tvätt. När vi stuvar in fyra kubik ved och gör det lite roligare genom att skåla i öl och vin. Och när vi varje natt somnar tätt intill och vaknar likadant. 

Så jag lever just nu ett ganska vanligt och "tråkigt" liv men för mig så underbart det kan bli. För det tog mig 40 år att ta mig därifrån till hit...

PS. Jag lovar att snart lägga upp lite bilder från mitt nya mysiga hem :)