En resandes dagbok...

Jag kan känna en enorm tacksamhet över det jag har. Ett jobb som berikar mig på så många sätt. Att få träffa underbara människor och att hela tiden känna att jag utför något bra. Att jag hela tiden utvecklas och blir bättre på många sätt. Men just nu... finns tankarna där på allt jag måste försaka.

Mil efter mil, timme efter timme och ibland märker jag inte hur tiden flugit förbi och att jag tagit mig från punkt A till punkt B. Jag hamnar som i trans och jag styr bilen likt en autopilot. Ibland vaknar jag upp och kan reflektera över allt det runtomkring. Små byar som passerar, snö som gnistrar likt små diamanter, renar längs vägkanten och ibland får jag uppleva underbara saker som just i kväll. En solnedgång lika magisk som vacker. Solen som en enda stor flammande orange apelsin mot en annars kolsvart himmel och den liksom väntar på mig där vid vägens slut. En norrländsk ödslig och snötäckt väg som jag tillbringat en halv dag på för att komma till min nästa kund. Men jag är trött och en huvudvärk som hotar spränga mina tinningar i småbitar och jag har en hemlängtan som tär på mitt humör. Då spelar ingen vacker solnedgång någon roll. Jag vill hem...

Det är i de där stunderna jag ställer mig frågan om allt det här är något värt. När jag får bilder hemifrån på en klädd gran vars julklappar som ska ligga under jag i ensamhet på ett hotell fick slå in. När det enda jag få höra av min älskling är hans röst i en sprakig högtalare i min bil. När det enda jag får se av honom är bilder på min mobil. Och min kropp börjar bli stel och öm av alla timmar av att sitta still. Mina vänner har nog för länge sen gett upp för det enda de ser av mig är det jag skriver på facebook, instagram och här på min blogg. 

Vissa stunder älskar jag mitt jobb men det kostar mig också en del. Kanske är det bara lite ledighet som behövs. Så i morgon åker jag hem. Och om nån vecka längtar jag säkert tillbaka ut hit igen...