En resandes dagbok

Nu kan jag börja räkna ner timmarna. Efter nio dagar, 200 mil körda, sju olika hotell och 19 kundbesök kan jag äntligen få åka hem till min älskade pojkvän och sambo, mitt trygga hem och några lediga dagar med tid till att bara göra ingenting. För det är precis det jag känner för just nu. Bara få njuta av att få vara hemma igen. För det mesta älskar jag mitt jobb. Mötet med kunderna, vissa stunder på hotellen och ibland kan det tom vara skönt att bara få sitta mil efter mil i bilen och bara fokusera på ingenting. Tömma huvudet och bara flyta med längs snötäckta vägar. 

Tiden hemifrån kan vara frustrerande. Att vara ifrån den jag älskar och numera lever ihop med och inte få ha den vanliga vardagen ihop. Ensamma nätter och kvällar utan något sällskap alls utom en varm päls snusande neranför mina fötter. Så för att stå ut måste jag liksom koppla bort den där längtan ibland. Försöka vara i nuet och göra det jag kan för att få tiden att gå. Liksom gilla läget. Hitta sätt att ta vara på guldkornen. Små men dock så viktiga. Att ta ett glas vin och en bit choklad. Att basta en stund. Bestämma vad jag vill se på tv. Gå en runda på stan i någon av alla de orter jag besöker. Köpa något fint till mig själv eller till vårt hem. Jag måste helt enkelt stå ut...

Över en vecka har gått och i morgon får jag äntligen komma hem. Hem till min älskling som jag saknar så och jag vet hur mycket han saknat mig. Jag hör det på hans röst. Känner det i hans ord och ser det i hans sms. Älskade älskade man. Min sambo, min fästman. I morgon kommer jag hem.

Veckan har varit bra. Jag har presterat fina resultat och chefen verkar nöjd. Men jag har också tagit tag i det där med att stå upp för mig själv. Talat om att vissa saker inte är ok. Kanske jag har stora beslut jag måste ta och det grubblar jag på en del...

Mitt lilla hjärta som jag är så glad att ha med på mina resor. Det blir mindre ensamt då!

Det har blivit många koppar kaffe. I bilen, på hotellen, hos kunderna...

En härlig godishylla hos en av mina bästa och finaste kunder. Möte som gör det värt de här långa resorna. Möten som blir mer privata än affärer. Sånt som värmer i hjärtat.

En lång, tyst och ödslig korridor i ett gammalt mentalsjukhus jag bodde som numera är hotell. Där det har spökat och Det okända har varit och drivit bort orliga andar.

Men på rum 630 var det lugnt. Inga spöken alls på besök.

Inte i bastun heller där jag satt alldeles ensam. Tomt och ödsligt...

Men jag hade ju min lilla vakthund som vilade tryggt i min famn. 

Minus 37 grader i Gällivare. Jag har levt i mina näbbstövlar av sälskinn. Fleesefodrade strumpbyxor och tjock termokjol har varit dressen hela veckan. Men i morgon är en stor dag så då ska klänningen på. Jag ska ju äntligen få träffa min älskling så då vill jag givetvis vara fin...

Bara timmar kvar...

Dötid...

Ibland är det väldigt mycket väntan hos kunderna. Ett besök kan ta allt från två till sex timmar beroende på hur ofta kunden måste gå ifrån. En telefon som ringer. Kunder i butiken och deras personal är ledig. Så... här sitter jag. Har bryggt mig lite kaffe och hoppas att jag kommer härifrån inom tre timmar åtminstone. Ska vidare norrut och i natt ska jag sova i Vilhelmina för första gången. Där finns pool och härliga behandlingar så det vore skoj om jag kom fram i vettig tid i kväll. 

Jaja... nu ska jag fortsätta jobba...

Hello??

Är det någon som är kvar här längre? Någon som besöker detta övergivna skepp? Tänk detta som var min stolthet, min ventil och en så stor och viktig del av min tillvaro. Att alltid få sätta mina känslor och tankar på pränt. Att vända ut och in på mig själv och beskriva mitt liv och mina handlingar in i minsta detalj var lika självklart som amen i kyrkan. Vad hände?

Jag är fortfarande en lika tänkande och kännande person. Har fortfarande lika nära till botten som till toppen och ibland känslorna utanpå kroppen. Och även om jag inte längre sätter ord på allt det där kan jag ibland forma meningar bara för mig själv. Känna lusten att skriva igen...

Ja nu djävla!!

För det mesta är jag en ganska tuff tjej med mycket skinn på näsan som kan ta plats och både höras och synas ordentligt om det vill sig. Jag har självförtroende och det är inte mycket som kan få mig ur balans. Men när det gäller att stå upp för mig själv. Veta mitt eget värde och kräva det jag har rätt till... då blir jag en blyg liten flicka som står med böjt huvud och nästan ber om ursäkt för att jag finns till. 

Jag vet att jag gör ett bra jobb, att jag sköter mig och verkligen har lagt ner hela min själ för att det ska gå bra. Och jag har inte bara lagt mig själv och mina egna intressen åt sidan utan även familj och vänner har blivit ersatta av jobb, jobb och åter jobb. Jag trivs oftast med det jag gör. Älskar mötena med mina kunder och känslan när man sänder iväg ordrar på flera sidor gör gott för självförtroendet och mina siffror har sett väldigt bra ut. 

Så... därför känns det lite trist att komma underfund med vissa saker. Saker som får mig att känna mig både lurad och utnyttjad. Vänder och vrider på saker och ting. Söker information här och där och får samma svar överallt. Det är inte riktigt ok!!

Men jag drar mig för det där samtalet. Svårt att stå upp för mig själv och hävda min rätt  trots att jag vet jag skulle må så mycket bättre sen. Och det kommer att bli beslut att fatta som inte kommer bli lätt.  Men jag ska ta tag i det där. Göra mig stolt över mig själv. 

Ja nu djävla!!!!

Så var det nytt år!

Snön faller äntligen ner igen. Här ute i vår lilla idyll blir det liksom lite extra mysigt med snö på taken och på alla nakna träden som ramar in de gamla bruksbyggnaderna som utgör den lilla byn vi bor i. Tycker bara det är så trist att den kommer nu och inte dagen innan julafton då jag hämtade min familj som firade hela julhelgen här hos oss. Gävle är aldrig snöfritt på vintern men just nu när jag ville ha snö som allra mest höll den sig undan. Och inte fick de se vår fina bock heller då någon dum jävel inte kunde låta den få stå över jul och nyår innan de satte fyr på den. Men julen var mysigt trots frånvaron av både snö och bock. Det var underbart att få rå om mamma, hennes man och lillasyster och stå för allt julstök själv. 

Nyår firade älsklingen och jag med att förlova oss här hemma på torpet. En lugn och skön nyårsafton ihop med mannen i mitt liv var precis vad jag ville ha. Och det känns såklart extra mysigt att jag numera kan kalla honom både min sambo och fästman. 

I morgon sätter jag mig i bilen igen och ger mig av för jobb borta hela vecka. Efter några veckor hemma känns det lite tungt att behöva ge mig av. Jag känner att jag uppskattar tiden hemma mer och mer och har inte alls samma behov av att få ge mig ut på mina långa resor längre. Men det är så det är och jag får göra det bästa av det. Ska packa ner träningskläderna och se till att jag gör något vettigt av tiden jag tillbringar ute på hotellen. Om tiden räcker till villsäga. Det är ofta långa dagar och när jag väl kommer tillbaka på hotellet brukar jag mest bara uppskatta att få krypa ner i sängen framför tv:n. Men nu ska jag verkligen försöka att ta tag i det där med träningen. Både i veckorna ute på jobb och på helgerna hemma. Nej, inga nyårslöften. Bara en känsla av att kroppen behöver tas om hand. 

Hoppas ni haft en bra jul och en bra början på det nya året. 

Så... god fortsättning dådå!!