En ren slump. Jag bara råkar titta förbi. Jag har gjort det så många gånger tidigare när orden tryckt på. När längtan efter att skriva kommit över. Men jag har låtit det stanna där vid. Inte orkat, inte hittat den rätta formuleringen och jag vet inte om jag kommer göra det nu heller. Råkade bara se att det i morgon är exakt ett år sen sist.
När jag läser de orden jag skrev då slås jag av hur lite som förändrats med just det där. Han och jag. Vi...
Det är bara jag som kommit framåt. I juli firar butiken ett år. ETT ÅR!!! Jag har levt och andats Cotton & Steel 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan i ett års tid. Och det finns inget jag är så stolt över som det jag åstadkommit med min butik. Jag hade en sån stark bild i mitt huvud av hur jag ville det skulle se ut, kännas och vad det skulle förmedla. Och jag lyckades. Att kliva in i butiken ville jag skulle vara som ett litet äventyr och av vad alla kunder säger så är det precis så. Så ja.... jag lyckades.
Skulle kunna skriva hur mycket som helst om året som butiksägare men... just nu är det annat som upptar mina tankar. Att vi inte kommit ett enda steg framåt. Fortfarande kämpandes. Fortfarande gräl om samma saker, fortfarande samma oro, samma hårda ord som används. Samma frustration och ångest.
Om en vecka åker vi utomlands. Jag vet att alla de gånger vi gjort det är det bra. Vi hittar liksom tillbaka till det vi en gång var. Men sen kommer vi hem...
Jag gråter ofta. När vi bråkar. Sen känner jag mig tom. Uttömd...
