Om att finna lyckan igen

Sebastian tog den här fina bilden på mig där uppe på fjället. Regnet öser ner och jag fryser men ändå ser jag så glad ut. Det konstiga är att jag egentligen har fullt upp med att kämpa med ångest och att inte falla i gråt precis hela tiden. Men bilden ger mig hopp. Att glädjen finns där inom mig och att ibland... som precis i det ögonblicket bilden togs... så kan den stråla igenom.

Jag har förstått nu att jag inte mår bra av att hålla mina känslor inom mig. Att jag inför min älskade spelar upp en roll, håller en fasad för att inte vara besvärlig. Inte säger honom hur dåligt jag mår. Skickar ut små signaler som jag vill han ska förstå och när han inte gör det faller jag bara ännu djupare ner i den där jobbiga smärtan.

Kanske inte allt beror på honom. Säkert är det mina alldeles egna demoner men jag vet nu att det gör det bara svårare genom att inte visa honom hur jag egentligen mår.

Idag berättade jag. Att jag har gått sönder. Att mitt tillstånd består av tappad matlust, illamående, tårar i en strilande ström och att mina nätter är utan sömn. Jag berättade om ångesten som stundtals äter upp mig, om oron som gnager och att jag är så totalt slut att jag ibland är beredd att ge upp.

Och han förstod. Sände mig varma kramar och sa att han aldrig ska försvinna. Och på några minuter lättade tyngden från mitt bröst. Nej, det är inte bara pga honom och situationen som jag mår såhär. Jag vet att det snart är över och precis som han sa... vi kommer att landa tillsammans. Och jag kommer att få det jag så väl behöver. Trygghet och lugn. Men det påverkar. För jag är nog inte stark just nu för att klara den pressen den här sjuhelvetes resan har inneburit. Och att inte våga säga hur jag mår, inte våga visa min svaghet av rädsla för att vara besvärlig och rädsla för att skrämma iväg, det blir till slut mig övermäktigt och pressen blir för stor. Då känns det som det gör just nu. Jag går sönder.

Så nu vet jag. Jag måste våga stå för mina känslor. Våga vara rak och tydlig och inte pressa undan sånt som behöver komma ut. Jag måste sluta vara rädd för att bli lämnad om jag visar vem jag är. Och jag måste våga visa när jag inte är den där glada och lyckliga tjejen. För jag är inte det just nu. Jag söker förtvivlat efter något att hålla fast vid. Något som får mig att känna den där glädjen igen. Jag vet ju att den finns där inom mig. Jag kan känna den glimma förbi i korta ögonblick.

Som på bilden...