Livet det liksom bara rullar på. Ibland smärtfritt och utan några större problem. Men ibland är det så med livet att det inte bara flyter på utan det kommer prövningar som vi måste handskas med. Sånt som inte alltid är så lätt. Sånt som är besvärligt och svårt. Sånt som kanske både skaver och gör ont. Och man vrider och vänder på hur man ska få allting att gå ihop. Man vänder ut och in på sig själv för att finna svaren och känner frustration när de inte finns där.
Jag kämpade så hårt. Gick igenom vatten och eld. Smärta och sorg. Och så en dag hade jag allt det där som jag stridit för så. Men någon stans på vägen tappade jag lite av mig själv. I allt det nya jag måste lära mig att passa in. Att inte längre bara vara ensam och ha mig själv att tänka på, mer ansvar, mer hänsyn och respekt. Det som är jag får liksom inte riktigt plats. Jag är inte van och känner mig vilsen ibland.
Jag ville nog leva i den där rosa bubblan. Sväva omkring på de där fluffiga molnen och vara nykär för evigt. Ingen vardag. Inget ansvar. Inte behöva bli vuxen för jag har ju inte riktigt behövt. Och det är svårt. För mig.
Ibland behöver jag andas. Slippa vardagen ett tag. Vara den jag så länge var. Utan ansvar. Utan hänsyn och bara tänka på mig själv. Så mina nätter på hotell är mitt andrum. Min egentid som ger mig energi för att kunna vara den jag egentligen vill vara men inte riktigt kan. En vuxen som tar ansvar och hänsyn.
Jag vill inte byta bort det jag har. Jag är tacksam över det. Men ibland behöver jag distans för att kunna uppskatta allt det där. Komma hem efter att ha längtat och vara efterlängtad själv. För att kunna landa ihop och finna glädje i det. Tror vi behöver det bägge två. Just nu...
och vara efterlängtad och
3 kommentarer:
Så är det nog alltid, att man behöver få vara saknad. Och sakna. Tror att det stärker förhållandet så länge det inte blir en negativ känsla, att man liksom alltid måste sakna. Så får det ju inte heller bli.
Kram.
Känner igen mig själv i det där att inte vara vuxen "på riktigt", att inte ha varit i den situationen där man behöver ta ansvar för annat än sig själv (knappt det).
Gissar att jag kommer reagera som du om jag en dag hamnar i den sitsen, att jag kan komma att känna mig fråntagen "min space", för den har jag ju enorma mängder av nu.
Tror det är en jättebra grej att du är ute några nätter i veckan faktiskt, som du skriver. Då får man både andas och längta, hur paradoxalt det än kan låta i vissa öron :)
Nä jag förstår vad du menar Christel. Och så hoppas jag verkligen inte det blir.
Kram
Ja vi är nog rätt lika där Åsa. Du borde nog uppskatta ditt singelliv lite mera, hahaha :)))
Kram vännen!!
Skicka en kommentar