Jag har precis slängt på luren i örat på honom. Det absolut fulaste man kan göra men ibland tar det liksom bara stopp. Befinner mig hundra mil hemifrån på en röd dag. På ett Olearyshotell i Gällivare. Ett ställe man absolut inte vill vara på när man har ett av senaste tidens många gräl med sambon. Jag tar hissen ner till restaurangen och tränger mig fram till baren. Jag hade bestämt mig för att denna resa skulle det inte bli ett enda glas vin. Bara träning och bra mat. Just nu skiter jag i det och med tårar i ögonen ber jag om ett glas att ta med upp på rummet. De har en bastu på samma våning som jag bor så jag tänker låta mina frustrerade tankar och känslor få smälta bort i värmen men när jag kliver in är bastun iskall. Eftersom jag redan är upprörd, ledsen och frustrerad orkar jag inte reagera med mera negativa känslor utan konstatera bara faktum, duschar och går tillbaka till rummet. Jag låter fortfarande telefonen vara avstängd. Demonstrativt och lika barnsligt som dumt.
Vi har hamnat i en ond cirkel. En nedåtgående spiral som hotar att drar ner oss i ett stort svart hål. Vi kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan och vi hjälps åt med att trampa vatten. När han är trött tar jag över och tvärtom. Vi är så otroligt medvetna om våra fel och brister. Han om sina och jag om mina men ibland spelar det ingen roll. Man klarar inte av att lösa problemen ändå. Vi bråkar, vi skriker och gör varandra illa men vi slutar alltid i någon form av förståelse och samförstånd. Vi vill inte ge upp. Vi älskar varandra och vill ha den där drömmen. Men ibland känner jag... att priset är för högt. Men bara ibland. Som just nu. När jag befinner mig hundra mil hemifrån och han än en gång sviker sina löften och min tillit än en gång får sig en törn. När jag känner att kraften och orken rinner ur mig och det känns som det inte finns något kvar att hålla fast vid.
Vi hade lovat varandra att det skulle flyta på till vi reser utomlands om två veckor. Att den där resan skulle vara helande och att vi skulle komma nära igen. Jag tvivlar inte på det för det brukar alltid vara så. Och när vi kommer hem har vi en tid bokad. För familjeterapi. Vi skulle bara härda ut fram tills dess för vi vill ju båda det här. Men så enkelt ska det givetvis inte vara och kanske det vore konstigt om vi kom dit och allt liksom var bra. Inga bråk att prata om. Men ändå gör det så förbannat ont, fast inte på det där smärtsamma sättet utan mer på ett... tröttsamt. Känner mig dränerad. Likgiltig. Och det skrämmer mig lite grann.
Varför skriver jag det här? Jo, för det är så här det är. Livet. Förhållanden. Att leva två är inte enkelt och bara gulligt och sött. Det är ibland en jävla kamp. Men så länge det innerst inne finns en djup känsla av kärlek kommer jag kämpa för det här. Folk ger upp så lätt och gå vidare och skaffa nytt men problemen kommer igen. Jag vet efter alla år att gräset inte är grönare. Man måste kämpa.. Jobba. En relation behöver vårdas. Och jag har bestämt mig för att inte ge upp innan jag vet att vi verkligen försökt. Gjort allt. Kanske det går åt helvete ändå. Kanske jag inte står ut. Kanske han tröttnar. Kanske vi helt enkelt är för olika och inte är menade för varann. Men så länge jag i all ilska, i all trötthet och frustration ändå kan känna kärlek så finns det hopp. Så länge vi alltid efter alla bråk förenas i samförstånd finns det en chans.
Det är inte enkelt. Den som påstår det ljuger. Jag ser så mycket fasader av allt det där lyckliga men alla har sitt att tampas med. Och detta är vad vi har att tampas med just nu och än ger vi inte upp.
Nu ska jag ta sista klunken vin och sätta på telefonen igen...
5 kommentarer:
Jag tänker att det kanske inte behöver vara så svart eller vitt att ni antingen är menade för varann eller inte? För ni har ju varit ett par under några år nu och ni har haft (och har fortfarande, hoppas jag) riktigt fina stunder tillsammans. Då är det ju fel att säga att ni inte är ämnade för varann bara för att ni kanske inte håller hela vägen. Det är här och nu som räknas. Så länge han ger dig mer lycka än olycka skulle jag säga att det är värt att kämpa. Inga förhållanden är perfekta. Och ett perfekt förhållande låter rätt tråkigt, tycker jag.
Det kommer bli bra tillslut.....
Vi har absolut fina stunder. Ljuvliga stunder. Och så länge vi båda känner att det finns kärlek att kämpa för så kämpar vi. Inga perfekta förhållande finns. Synd bara att det aldrig skrivs om de här stunderna. Men klart man vill visa sin lyckliga fasad. Som alla andra gör på Facebook och IG. Även jag. Men kände jag behövde ventilera och hoppas det tog rätt. Jag vill inte smutskasta någon för vi är två om det här.
Tack söta för dina kloka ord, som vanligt.
Kram
Ibland behöver man verkligen skriva av sig. Tror det är bra, om inte annat så för att avreagera sig. Vi hade ett jättegräl i onsdag och min snubbe betedde sig, i mitt tycke, som en självisk idiot. Och jäklar vad det kliade i fingrarna efter att få skriva av sig då, men eftersom han har rätt många vänner som läser min blogg blir det ju så väldigt fel. Jag kan ju inte skriva om de dåliga stunderna där, vore inte rätt att hänga ut honom. Så av den anledningen blir det ju lite missvisande också.
Ja men så är det ju. Kan väl säga att älsklingen inte jublade direkt när han läste men jag vet ju att det just nu är väldigt få som läser här. Så lite respekt måste man ha.
Skicka en kommentar