En vecka i Grekland och vi var tillbaka i det lugna, varma och trygga igen. Att känna pirret varje gång jag tittade på honom var underbart och att få känna precis som alltid förr. Och han var sitt kärleksfullaste jag och ingen kan få mig att känna mig så vacker, så älskad och uppvaktad som han kan få. Jag ville stanna tiden. Ta med den där känslan hem och hoppas på att den kan få oss att överleva vardagen och slippa de där stunderna då det gnager i hjärtat för att bråken avlöser varandra. Att få vara tillbaka där vi en gång började fick mitt hjärta att svämma över av kärlek och just då... just då fanns inga tvivel om någonting. Allt är så självklart och vad man bråkat om tidigare fanns inget minne av kvar.
Och vi kommer hem och känslan finns kvar. Så när vi sitter där i stolarna framför henne vi ska öppna våra hjärtan för så finns just då inga stora problem alls. Bara sånt där som liksom känns lite onödigt smått. Men det är skönt att få prata ut och tiden går så fort. Hon säger att vår kärlek är stark och nog är det väl så. Han är mitt allt och jag hoppas jag är hans.
Så varför låter vi skitsaker störa allt som är bra? Skitsaker är vad det är. Och jag har så svårt att förstå. Han är mitt allt, det enda som betyder nåt. Och de som känner mig kan se... att det som var viktigt för mig en gång det finns inte mer. Jag behöver inte den där bekräftelsen som förr. Han ger mig ju allt det där. Som kvinna och som sexuell varelse. Och med det är jag mer än nöjd. Men han verkar inte förstå och det sårar mig så fruktansvärt hårt. Att jag är öppen och social, att jag bjuder på mig själv och att jag älskar hela världen är inget som ska påverka oss. Och jag vill fortsätta att vara JAG! Den jag är...
Sociala medier. Hur många förhållande kommer att gå sönder pga det? Hur många bråkar om vem som skrev vad och om varför det läggs upp ditt eller datt eller NÄR det läggs upp? Ska man ha varandra på IG och FB om man hela tiden stör sig på vad partnern lägger ut? Är det meningen att sociala medier ska vara orsaken till gräl och irritation? Jag tycker inte det. Så länge jag inte lägger ut utmanade bilder på mig själv, så länge jag är tydlig med att jag inte är tillgänglig utan har en partner så tycker jag man kan lägga ut det mesta, när jag vill och hur jag vill. Vill jag säga godnatt eller godmorgon till hela världen så ska jag kunna göra det utan att bli ifrågasatt. Jag vill kunna lägga ut en eller hundra bilder på en dag om jag skulle vilja utan att bli anklagad för att bara vilja få bekräftelse. Är inte det hela grejen med sociala medier, att dela med sig av sin vardag. Och vem bestämmer vad som är ok eller inte?
Vad tycker ni? Hur resonera ni som är i en relation? Vad tycker er partner?
För det känns som jag tillhör någon form av minoritet just nu...
5 kommentarer:
Hm, svår fråga. Kim har ju inte facebook eller instagram, så den här problematiken är obefintlig hos oss. Jag är inte särskilt aktiv på något av de olika medierna heller, så det finna inget där att orda om.
Han uppmanar mig att blogga, Kim. Han har väl insett att det är en ventilationskanal som jag behöver ha. Att jag faktiskt mår dåligt utan den. Däremot skulle han inte tycka om att jag skrev om gräl eller liknande, om det blev för personligt. Och det måste man ju respektera.
Så jag vet inte, jag har svårt att uttala mig om den här sortens problem. Jag tror att det skulle kännas konstigt dock om Kim skaffade fb och ig och inte ville vara vän med mig där. Då skulle jag direkt ana ugglor i mossen.
Jag tänker, utan att ha någon vidare bakgrundsfakta, att problemet inte ligger i vad som publiceras på sociala medier. Det är något djupare. Svartsjuka, osäkerhet. Och med tanke på att du är borta mycket i jobbet så är det ju inte jättekonstigt. Eller?
Jag tycker givetvis också man ska kunna ha varandra på sociala medier, men när det blir bråk om det så funderar man ju...
Tror du har helt rätt att det ligger något djupare i det och det jobbat vi på. Han kan inte riktigt förklara själv varför han reagera som han gör ibland, helt obefogat. Men som sagt, det är inget jätteproblem utan något jag vet vi kan lösa :)
Kram
Han jag var tillsammans med förra året blev APGALEN på att jag fanns på Instagram o Facebook och anklagade mig för en det ena än det andra så fort jag bytte profilbild, bakgrundsbild eller fick ett mail där, HELT sjuka grejer triggade tredje världskrig från hans sida. Han vaktade min profil som en hök, helt utan anledning. Men ja, det är svartsjuka och osäkerhet som ligger till grund, han läste in "signaler" och underliggande meningar i ALLT. Och jag la ändå inte ut några speciella bilder eller utmanande saker (har aldrig gjort) men det räckte med att jag lade ut en bild på ett jävla fjäll så var han igång.
Så, vet vilka orkaner det kan skapa..
kram
Riktigt så illa är det inte men smågnabb kan vara nog så jobbigt. Nu kan vi oftast prata om det och lösa det och våra samtal vi går på hjälper också. Men jag hör ofta, mest från tjejer att deras killar stör sig på både det ena och det andra. Är vi så jäkla olika?
Verkar som om killar tror att tjejer har Insta enbart som ett bekräftelseverktyg, och visst det finns ju de som använder det så och som poserar i träningskläder o underkläder på varenda bild o trycker upp tuttarna i kameran i hopp om att få många likes, men gemene man har det faktiskt som en vanlig bilddagbok (stängd dessutom) - vilket det ju är till för att vara.
Nånstans stör det väl manligheten.
Skicka en kommentar