Vaknar på hotell för första gången på många veckor. Jag har gjort dagstripper trots att jag ibland har haft 20 mil hem men jag har uppskattat kvällarna hemma med älsklingen så otroligt mycket den senaste tiden. Njutit av att få komma hem till lagad mat och ett glas vin och sen bara få krypa ihop som en liten boll i hans famn. Jag vet att det är enormt jobbigt för honom att vara hemma arbetslös men jag kan inte hjälpa att jag ibland tycker att det varit lite egoistiskt skönt att få ha honom hemma. Jag kommer hem trött, hungrig och allmänt sönderstressad av allt som hänger över mig i perioder. Då är det så otroligt skönt att slippa tänka på marktjänsten hemma för han sköter det klanderfritt. Min älskade sambo. Städar, fixar och lagar all mat. Det är jag så otroligt tacksam över.
Men nu var jag tvungen att bege mig iväg igen. Och jag måste bara säga att hade det inte varit för mina underbara kunder, de trevliga möten jag har och hur mycket jag uppskattar att bli hembjuden hem till vissa av de så hade jag nog inte orkat. Idag har jag fått hälsa på i ett så otroligt fint hem och det är nåt alldeles speciellt med att sitta i ett kök och ha säljmöte. Så otroligt härligt. Det är en av de stora fördelarna med mitt jobb.
Tolv timmar senare efter dagens första kopp kaffe checkar jag in på nästa hotell. Jag har inte ätit på hela dagen. Jag har ont i ryggen, benen och axlarna är liksom framåtroterade. Och jag ska egentligen skriva rapporter om dagens möte men jag vill bara ha mat och få krypa ner i sängen. Dagarna känns oroligt långa och ändå räcker de inte till.
Så jag älskar stora delar av mitt jobb. Jag gör verkligen det. Därför känner jag mig så kluven när kroppen gör ont. När stressen slår på och tiden inte räcker till. När en hel dag går och jag inte tar mig tid till att äta för att inte bli sen. Är det detta som kallas hatkärlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar