Morgonljus

Jag är regnets bästa vän men jag har börjat uppskatta de där solstrålarna på ett helt annat sätt. Kanske för att jag haft så mycket mörker runt mig så länge att ljuset är mera välkommet nu. Andas in den krispiga luften och höjer ansiktet mot solen. Det där morgonljuset. Jag njuter av doften av det nygjorda kaffet. Njuter av att äntligen ha hittat tillbaka till den där känslan.

Han undrar över min tystnad men jag vet inte längre vilka ord jag ska använda. Jag försöker bara hitta ett sätt att vara med någon med ändå vara mig själv närmast. Jag vet inte hur man gör för att behålla känslor utan att vara delaktig. Hur man står brevid men ändå ska gå vid sidan om. Vissa skulle kalla det att både ha kakan och äta upp den medan jag försvarar och säger att det bara är så det är. Just nu. Men vad tycker jag själv?

Jag går brevid. Försöker vara med någon men ändå vara mig själv närmast. Och det är så jag lever mitt liv just nu. Men är det så jag vill ha det?