Genomskinlig

Jag har svårt att dölja när allt inte är som det ska och hon ser på mig att jag inte är på humör eller så märker hon det på mina korta och irriterade svar. Känner mig genomskinlig. Inte bara det att mitt mående märks så tydligt utan också att jag känner mig så skör. Men det är skillnad på att må dåligt som jag gjorde innan och att ha en sån där dag då man bara vill gråta. En sån där dag som de flesta har ibland. Jag vet bara inte om det kanske beror på att det är den tiden på månaden som gör mig extra känslig eller om jag låter mina känslor styra mig för mycket över tankar jag låter fylla mitt huvud. Kanske en kombination.

Det är ett slags vemod. En stark längtan och jag hatar känslan av att vara den som längtar mest. Känner mest. Älskar mest. Det finns inget som säger att mina känslor har med verkligheten att göra men det gör mig lika ledsen ändå. Och den där klumpen i bröstet flyttar sig ibland upp i halsen och spricker. Går liksom sönder och får tårar att rinna. Och alla de där orden jag vill säga, alla de där orden jag skulle behöva få ur mig fastnar och inte ens nu förmår jag mig att forma bokstäverna till de orden för att ventilera.

Jag kan inte sätta fingret på det. Varför det känns som det gör och varför jag envisas med att låta mig dras ner så här. Det enda jag vet är att jag behöver få krypa in i den där famnen, få krama ur de där tårarna ur min kropp och få känna att det är okej.

Kanske är jag bara rädd. Kanske min osäkerthet gör mig så där svag och vek. Jag önskar jag vågade säga som det är. Men jag vågar inte. Jag bara blundar och låtsas att jag är någonstans med honom och att allt bara känns så där bra som det alltid gör när vi väl ses. Kanske är det för att det är en vecka sen sist. Kanske är det för att det är den tiden på månaden och jag är lite känslig.

Kanske allt försvinner i morgon när jag får krypa in i hans famn igen!