Vi kan väl konstatera en sak... så länge det är tyst här inne är det lugnt mellan oss. Det är bara när hjärtat skaver och tårarna kommer som orden tränger på. Och jag kan även konstatera att två veckor mellan gångerna på terapin klarar vi med nöd och näppe av. Vi har glidit fram nån vecka och lyckats parera bråken bra. Har lyckats avstyra de innan de blossat upp för stort. Men så kommer missförstånden, problemen med att kommunicera, feltolkningar och mina känslor som blossar upp av frustration. Då,,,, då vill jag bara fly. Det är då de förbjudna tankarna kommer tillbaks.
Små tårar som daggdroppar på mina fransar. En läpp som darrar och hjärtat värker. Gud så välbekant det börjar bli. Som trygga gamla vänner. Och så går det upp ett tag. Dagar av värme, kärlek, sex, tro och hopp och massa förväntningar. Vi fixar detta. Lika snabbt som solen kan gå i moln, lika fort förändras allt det där. En evig och lång kamp som jag inget hellre vill än att vinna.
En dag... en dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar