Det tar liksom aldrig slut...

Vi har blivit uppsagda från vårt älskade hem. Precis när min älskling har fogat sig med att barnen inte vill vara hos oss lika mycket och vi bestämt att vi trivs alldeles för mycket i vår idyll för att flytta till stan igen. Då kommer vår hyresvärd på att de ska flytta ut på heltid och vill ha hela huset själva. Förbannade jävla idioter. Vi har tre månade på oss att hitta nåt nytt. Jag vill inte flytta. Jag älskar vårt hem trots att det är lite bökigt ibland. Detta är min trygga o lugna oas. 

Och jag har blivit av med körkortet i två månader. 

Det blev lite mycket att hantera med tanke på att jag varit svajig länge nu. Vi kämpar med vår relation och även om det känns som det sakta går framåt så är det en ständig pågående process. Och jag väntat fortfarande besked om nya jobbet. Det skjuts fram nån månad så de kan inte ge hundra besked ännu och jag kan inte fokusera på mitt nuvarande jobb. Jag är så trött på detta ständiga jagande och denna press med långa resor. Känns som jag springer i ett ekorrhjul. 

Idag blev jag sjukskriven. En månad. Kroppen säger STOPP!!! Jag har länge velat trycka på paus men jag är så förbannat plikttrogen och rädd för vad andra ska säga. Men nu orkar jag inte mer. Nu säger min kropp ifrån. 

Så många förbannade pusselbitar som måste hamna på plats igen. Är det meningen att det ska vara så här mycket prövningar i livet på en och samma gång??

Jag tänker så här.... fy fan vad allt måste bli bra när denna jävla resa är över!!!