Hoppet är det sista som överge människan

Jag har bestämt mig för att köpa en moped för att kunna ta mig någonstans nu när det är som det är med mitt körkort. Så han åker och hämtar den samma kväll det där sista bråket är. Han vill överraska mig så han kör den hem till oss för att jag ska kunna provköra. Så meningen är att vi dagen efter sen ska åka ihop på mopeden in till stan kl åtta för då skriver vi kontrakt på nya lägenheten. Och efter det så kör vi och hämtar bilen och jag kör mopeden hem själv. Det är tre mil enkel väg. Men så blir det ju ett stort gräl på kvällen och han säger de där dumma sakerna jag skrev om. Jag blir ledsen och vi sover i skilda sovrum. Jag tror givetvis att han fortfarande kommer vara arg  och framför allt har jag ingen lust att sitta på en moped med honom vid den tiden på morgonen. 

Så jag ordnar skjuts med någon från byn in till stan. Då är han inte hemma för kl sex på morgonen hör jag honom starta mopeden och åker iväg. Men jag hinner gå hemifrån innan han kommer tillbaka. Han har givetvis åkt de där tre milen för att hämta bilen för han hade hört det skulle bli regn och ville jag skulle slippa det. Givetvis blir han superbesviken när han kommer hem med bilen och jag inte är hemma och jag vägrar svara när han ringer. Han tycker självklart att jag kunde sagt något när han sätter sig och åker tre mil på en moped kl sex på morgonen och nästan håller på att frysa ihjäl för min skull. Jag ursäktar mig ju givetvis med att hur skulle jag kunna veta det. Då säger han; Då känner inte du mig. 

Och det är väl kanske just därför som det alltid slutar med att vi på nåt sätt hittar nån slags lösning. Jag vet ju om den sidan hos honom och älskar honom just för det. Han har ett hjärta av guld. 

Det ursäktar inte de sakerna vi bråkar om och det gör jag klart för honom. Han blev ledsen när han läste mitt inlägg för jag bara ger min version och ja det är klart jag gör. Detta är min blogg och här skriver jag om hur JAG ser på saker och ting och hur JAG känner. 

Vi lyckas komma till sans. Säga förlåt. Prata igen som normala människor. Mitt problem är att jag är otroligt känslig och tar saker väldigt personligt. Framför allt när vi har det så här svajigt. Jag överanalysera och tar saker väldigt mycket mer negativt än vad jag kanske behöver. Men det är bara SÅ det är. Hans problem är att han vräker ur sig otroligt dumma saker när han är frustrerad. Saker som han egentligen kanske inte stör sig så hemskt mycket på normalt sett men i grälen kommer vissa saker upp till ytan. Och självklart ligger det en hel del sanning i det men att det är saker han normalt sett kan hantera. Som såna saker jag skrev om i förra inlägget. Vi har bråkat om sånt förr sen är det lugnt en period men så kommer det upp vid bråk. Och även om vi kan prata lugnt om det när vi kommit till sans och han förklara hur han känner och tänker är det ändå något som givetvis sitter kvar i mig långt efteråt. 

Det vi frågar oss hela tiden efter såna här händelser är... Vill vi fortsätta kämpa? Hur fortsätter vi kämpa? Och tydligen har vi inte nåt The rock bottom ännu utan lovar varandra att verkligen ge ALLT för att försöka fixa detta. Vill du det frågar han. Och jag får väl helt enkelt lita både på det vår terapeut säger att vi får ge det ett år och vår vilja att vi faktiskt vill leva ihop. Tvivlar jag? Absolut. Hoppas jag? Självklar. Hoppet är ju det sista som överge människan.