The end, och en ny början...

Jag ringer chefen för att berätta om min sjukskrivning. Men jag känner att jag behöver lätta mitt hjärta lite mer än så. Chefen slutar på fredag och ingen ny vd ska tillsättas ännu så jag känner att det är mest rätt att ta upp detta med honom. Jag säger som det är. Att jag är så trött på att ständigt må dåligt över de långa resorna. Att jag känner mig tvingad att åka till Norge och att jag inte alls är tillfreds med det. Att jag länge känt att det inte finns någon utvecklingspotential på mitt enormt stora distrikt och att det bara är ren frustration att jobba så hårt för att få så lite affärer in. Detta vet både chefen och styrelse om sen innan. Men framför allt vet jag att chefen märkt min sänkta energinivå på senaste tiden. Så jag säger som det är. Att jag står med ena foten iväg. Att jag inte ser någon framtid ihop med min nuvarande arbetsplats oavsett hur utslaget blir med det jobb jag väntar besked ifrån. Jag får honom också att förstå att min sjukskrivning INTE bara beror på mitt privatliv utan att jobbet också varit en stor tung börda på mina axlar.

Så.... det han föreslår är mer än vad jag någonsin kunnat förvänta mig. Och det är med lite blandade känslor jag tar emot det. Men detta kommer gynna både mig och de på sikt. Jag kan inte själv säga upp mig pga stämplingen så klart. Men de säger upp mig.. tre månaders uppsägningstid, full betalning och jag blir arbetsbefriad. Det ser bättre ut för mig än en sjukskrivning. 

Det blir en snabb uppgörelse med facket då de vill försäkra sig om att JAG verkligen vill detta så det inte är ett sätt för de att bli av med mig pga sjukskrivningen. Nej.... jag vill detta. Jag vill inte vara kvar men man säger inte upp sig från ett fast jobb. 

Så...nu är jag ledig fram till 15 sep med full lön. Och om allt går som jag vill och hoppas får jag besked om det nya jobbet och jag börjar nån gång i sep eller okt. Annars har jag tryggheten med stämpling och inkomstförsäkring vilket blir 80% av den lön jag har idag åtminstone i 100 dagar och så länge ska jag INTE vara utan jobb. 

Det är blandade känslor. En form av separationsångest och lite prestige. Ville de bli av med mig??? Spelar det nån roll när jag själv inte har mått bra av att inte presterat mitt bästa den sista tiden. 

Jag är givetvis otroligt tacksam. Detta är mer än jag nånsin vågat begära. Men jag ser detta som en möjlighet för att kunna landa. Hitta ro i kroppen igen. Kunna fokusera på mig själv, vår relation, att hitta ett nytt hem och ev ett nytt jobb om det mot all förmodan inte går i lås med det jag så gärna vill ha. 

Så detta är The end.... men förhoppningsvis en ny start!