Jag älskar alla nya ljud. Tystnaden ute i skogen är inte längre något jag saknar. De fina minnen jag hade från vår tid där har grusats sönder av en ful tvist. Men nu har vi så mycket på vår sida så jag inte längre är orolig. Jag slutade vara ledsen och blev istället arg. Det hjälpte och gav mig kraft att kämpa emot och som jag kämpat. Nu kan inget stoppa oss.
Jag älskar ljudet av bilarna som kör förbi utanför. Jag älskar ljudet av folk som åker i hissen. Jag älskar ljudet av post som ramlar in i brevinkastet. Ljudet av grannen som stökar omkring, förutom när de har uppslitande gräl. Men jag älskar alla de där nya ljuden som innebär att bo i stan.
Och jag älskar att gå i parken på morgonen som ligger några hundra meter från vårt hem. Att ha naturen så nära men ändå vara mitt i stan. Jag älskar att kunna tvätta och torka allt på bara några timmar. Jag älskar att kunna lyfta luren och bara få saker fixade om något är fel. Och jag älskar att vi fått hela vårt hem målat och fint trots att det innan var helt ok. Och just nu njuter jag bara av att få vara hemma och pyssla, måla, fixa och göra fint.
Ja jag är fortfarande hemma. Till en dels förtret. Och just nu är det vad jag vill. Vad jag behöver. Ett år har jag kämpat med ångest över jobbet, flera månader med en flytt jag inte kunde förlika mig med, ett år med en arbetslös sambo som inte mått bra och en relation som varit nära kollaps. Nu behöver jag landa. Tid för mig själv. Andas. Tänka. Reparera. Jag har kämpat med min ångest och tog till slut beslut om att göra det enda jag vet hjälper. Börja med min medicin igen. Och jag vet inte riktigt varför jag är så envis när det gäller det där. Varför jag hellre mår dåligt än att inse att jag behöver den där hjälpen ibland. För då mår jag ju bra. Behöver inte kämpa mot tankar och känslor jag inte förstår. Jag är helt enkelt mig själv.
Så, just nu behöver jag lite tid till att liksom landa och bli mig själv helt igen. Jag har ingen brådska med någonting. Men det är liksom fult på något sätt. Att säga att man faktiskt inte mår dåligt av att inte ha jobb just nu. Klart jag vill jobba. Klart jag söker jobb. Men jag har ingen brådska just nu. Kan det inte bara få vara så en stund? Det löser sig alltid för mig, jag vet ju det. Det har det alltid gjort. Men just nu... just nu har jag det bra.
3 kommentarer:
Har en hemlig önskan om att oxå få pausa, att få återhämta och bara vara. Utan krav på att prestera. Det är fult att säga det, men ofta önskar jag att jag fick tid hemma, att vila, träna, komma ikapp mig själv. Fundera på vad jag verkligen vill göra.
Att bli chef var inget jag önskade och det har hittills baragett mig ångest och en nonstop tänkande på jobbet - helt i motsatt riktning mot vad jag strävat efter. Hög lön är oviktigt, jag vill inte lägga såhär mycket energi och tankekraft på ett jobb!
Avundas dig.
Vet precis hur det är. Och jag har kommit fram till den hårda vägen att det aldrig är någon som tackar en när man till slut trillar ihop.
Jag funderar också på vad jag egentligen vill göra. Försöker släppa min prestige och lyssna på hjärtat. Inte lätt alla gånger.
Jag är tacksam för den här tiden just nu. Men i ditt ställe är det inte lätt. Man säger inte upp sig själv och får massa karens. Trist att det ska behöva vara så. Själv var jag på väg in i en sjukskrivning men hade tur och kunde göra en deal med förra jobbet.
Inte lätt vännen, inte lätt alls. Och vem fan vet vad man egentligen VILL??
Massa kramar!!
Nä jag säger inte upp mig när jag precis fått nytt jobb men jag känner att det är för stora skor och min prestationsångest och mitt kontrollbehov gör att jag mår pest för jag kan inte "leverera" på den nivån. Jag jobbade deltid i somras just för att återhämta mig men satt fast med mailen alla de veckorna likförbannat. Och nu jobbar jag 07-23 och hinner varken träna eller sova eller äta bra, gick upp 3 kg direkt på 3 veckor. Så blir även fet av all stress.
Kram
Skicka en kommentar