Ensam

Tänk att det skulle kännas så ensamt här hemma utan honom. Var det så här du saknade mig när jag var borta, frågar jag honom i ett sms. Det är ombytta roller nu och jag som går hemma och han ger sig iväg ut på fältet och den där egentiden jag alltid gillat på hotellen känns inte alls lika njutningsfull nu när jag går här hemma själv. Kanske påverkar mitt mående. Lite PMS och en allmän känsla av låghet finns i min kropp och jag får inte riktigt till den där energin jag skulle behöva just nu. Vi flyttar om drygt en månad och det är just det som drar ner mitt humör. JAG VILL INTE!!!! 

Hur ska jag kunna lämna detta??

En oas av ro och lugn som jag har kommit att älska över allt annat. 

Jag har tom fantiserat om hur det skulle vara att få gifta mig i byns fina kyrka. 

Jag vet att jag kommer trivas i vår nya lägenhet i stan. Hela vintern. Men när sommaren kommer och jag inte längre kan ta min kaffekopp och gå ut i trädgården, när jag inte får mina löprundor på alla de fina grusvägarna och har denna vackra natur runtomkring mig så kommer jag sakna detta något enormt. Och denna gemenskap. Att alltid ha någon att titta in hos, folk att möta upp vid sjön för korvgrillning, att få tillbringa en hel dag på en flotte med massa människor ute på den underbara sjön och sen fortsätta med grillning på någons altan. Att det alltid finns någon att fira midsommar med och folk att krypa ihop med framför en stor brasa framåt den kyliga hösten. Det kommer vi aldrig få inne i stan. Så därför är jag lite ledsen just nu. 

Så jag känner mig både lite ensam och ledsen just nu. Trodde aldrig jag skulle känna så här när han började resa. Men jag saknar honom och det är givetvis väldigt skönt. Men det kommer bli jobbigt om det alltid ska vara så här. Vill kunna njuta av egentiden igen men det ändras kanske när jag känner mig gladare igen...