Om det var så enkelt. Göra en omstart. Börja om på nytt. Från början. På noll liksom. Gud så jag är i behov av det. På alla plan. Jag är så trött på jobbet. Tappat all energi och gör inte mer än jag behöver. En frustrerande känsla då det är så mycket med det som jag tycker om. Men dessa långa resor till ställen jag inte alls vill besöka, detta ständiga och tunga bärandet och släpandet av sex stora tunga resväskor. Och ett distrikt som det finns noll utvecklingsmöjligheter på. Känns som att trampa omkring i tjock tjära. Men ändå känner jag att jag måste vara tacksam. Ett välbetalt fritt jobb. Men...

Idag var jag på en tredje intervju för ett jobb jag mer än gärna skulle vilja ha. Fortfarande resande ute på fältet men distriktet är en femtedel så stort och det enda jag behöver bära omkring på är en liten dator. Det står mellan mig och två till. Gud så jag behöver detta...

Att min relation just nu överlever pga konstgjord andning tär också på mig. Vi är två vrak som mår dåligt på varsitt håll och vi kommer ingen vart alls. Vi bråkar och bli sams och ibland känns det som att den grund vi en gång hade att stå på inte finns kvar. Kanske den aldrig funnits. Efter fyra år upptäcker jag att vi är från två olika planeter och hur ska man få ihop det? 

Vi har sökt hjälp och fått tid till parterapi. Men han skulle behöva gå själv och bearbeta det tunga bagage han bär omkring på. Det som gör honom så fruktansvärt bitter, osäker och tär på hans självkänsla. Det kan jag aldrig hjälpa honom med. Det måste han jobba med själv. Men det går ut över mig. I form av misstänksamhet, missunnsamhet och kontrollbehov. Subtila saker som är svåra att ta på men som hela tiden finns närvarande och gör mig fullkomligt tokig. Men han är medveten och säger han är beredd att jobba med det och lovar att det ska bli bättre. Jag vet inte längre....

Och jag är inte någon perfekt flickvän. Fundera på om jag är skapt för att leva ihop med någon alls. Jag har svårt att anpassa mig till familjelivet, att ta ansvar och engagera mig. Jag är en fri fågel och vill flyga lite som jag själv vill. Svårt att ha ett inrutat liv. Jag har aldrig levt så medans han har gjort det hela livet. Klart det blir konflikter. Och han som alltid ta ansvar, lagar all mat, fixar hemma, sköter trädgården.  Vad gör jag? Glider omkring som nån jävla drottning och vill sköta mig själv. Inte ok nånstans om man ska leva ihop. 

Vi har båda saker att jobba på. Jämka, kompromissa och hitta nån medelväg. 

Men ibland vill jag bara fly från allt jävla ansvar. Säga upp mig, slänga ut honom och bara leva nåt slags hippieliv i ensamhet. Men vem fan blir lycklig då. 

Gud ska jag nånsin bli vuxen????