Om den där ensamheten

Jag fördriver den där tiden med nästan samma saker varje dag. Går upp, går morgonpromenad, äter frukost framför tv:n oftast med mamma i telefon och hunden liggandes brevid väntandes på en smakbit. Sen sitter jag liksom fast i den där soffan men lyckas ibland att ta mig för att göra lite nytta som att tvätta eller att diska. Kanske jag tar en längre promenad för att hunden ska få sin kondition och sen är det dags för min kropp att få sin del av träning. Varje dag tar jag mig till Friskis som numera har blivit min hemarena vad det gäller klassträning. En timmes träning sen blir det promenad hem och där hamnar jag i soffan oftast med en äggsmörgås och dagens sista kopp kaffe.

För detta får jag 9300 kr i månaden. Det räcker knappt till mina fasta utgifter men jag kan väl knappast kräva mer betalt för det lilla jag gör. Jag väntar fortfarande besked på tre jobb om intervju och igår sökte jag ännu ett jobb. Jag är som sagt inte orolig men det börjar kännas rejält nu att jag inte är gjord för att ligga i soffan och sparka mig trött.

Och saknaden kryper i min kropp. Det känns som jag och min älskling aldrig kan få någon kvalitetstid ihop. Nu är han barnfri men ligger hemma i den mysiga vinterkräksjukan. Så har jag tur kan vi träffas ordentligt först nästa helg.

Det är inte så här jag vill ha mitt förhållande men jag vet inte heller något annat sätt just nu. Allt har sin tid och har jag väntat så här länge... kanske jag kan vänta lite till. Jag önskar bara att det kanske kunde vara lite enklare men såna här situationer är inte enkla och jag har full respekt för att vissa saker måste ta lite tid. Även om jag faktiskt längtar efter att få träffa hans barn så är jag samtidigt livrädd. Vad ska de tycka om mig? Hur kommer de att reagera? Jag vill ju inget hellre än att de ska tycka om mig. De är världens sötaste. Men det är inte så konstigt. Deras pappa är ju det finaste som finns och deras mamma är en väldigt vacker kvinna.

Men än så länge får jag fortsätta att känna mig lite ensam...