Jag var egentligen inte alls på humör. Ville helst stanna hemma, dra täcket över huvudet och mest bara låta hela helgen gå utan att anstränga mig det minsta. Helt enkelt bara ligga och deppa men jag vet att inget blir bättre av det. Jag vet att man ibland helt enkelt måste tvinga sig till saker och oftast då lättar det där mörkret.
Första timmen satt jag som i en ostkupa av ångest men eftersom jag redan innan jag kom dit hade förvarnat henne om mitt sinnestillstånd kunde jag ändå slappna av och inte behöva känna press att låtsas vara glad. På festen fanns en tjej vars väninna precis gått bort i cancer. Det gav mig perspektiv och fick mig nästan att skämmas. Vad fan gnäller jag över? Jag vaknar varje dag och är frisk. Trött, sliten och deppig men frisk.
Jag smuttade bara på vinet jag hade med. Vet att det triggar igång både min ångest och min migrän så jag såg ingen anledning att dricka mer än nödvändigt. Som tur är tillhör jag de som inte behöver alkohol för att kunna slappna av och vara social. Jag brukar säga att jag gör knäppa saker ändå utan alkohol.
Kompisen och hennes kille hade bjudit dit en kille som är singel och jag vet att det var lite för min skull. Eller för hans. Som tur var så var det flera människor där för jag kände inte alls för att vara speciellt trevlig mot just EN person. Jag längtar efter någon och hade gärna träffat nån ny men där jag befinner mig rent känslomässigt just nu är jag inte redo. Har märkt att jag näst intill skrämmer iväg de killar jag får kontakt med och där tycke uppstår från min sida. Medans de killar som visar intresse för mig har jag inget som helst intresse av. Och han på festen var inget undantag. Trevlig men.... nej.
Alla gick vidare. Jag ville bara gå hem. Och så väntade jag sällskap... för trots att jag inte dejtar ser jag till att ha människor runt mig där det är ömsesidig respekt och korsar våra vägar ser vi till att ses. Det räcker liksom så... för tillfället. I väntan på den rätte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar