Havet

Jag är rädd för vatten. Mina mardrömmar handlar om väldiga tsunamis och inget kan ge mig panik som mörka vatten med ett bottenlöst djup. Jag simmar med huvudet högt och håller för näsan om jag ska blöta mitt hår. Och inget... inget skulle få mig att bada där jag inte bottnar och att åka kryssning gör jag med skräckblandad förtjusning.

Ändå är det havet jag längtar efter när det stormar i mitt bröst. Det är där jag kan finna lugnet. Vid detta vidunderliga mörka brusande kan jag finna ro och jag kan känna en längtan så fruktansvärt stark. För hur stor respekt jag än har så är kärleken större. Och det är dit jag längtar just nu. Det finns här i närheten. Inte som hemma. Inte så tätt inpå men ändå nårbart. Och jag har lovat mig själv att innan veckan är slut ska jag ta mig dit.

Jag behöver andas. Fylla lungorna med annat än sorgsen luft. Få känna något som smeker min kind och inget kan smeka som de där vindarna vid havet. Vill sitta på stranden och blicka ut mot det där oändliga och känna att det finns saker större än sånt jag just nu känner. Behöver fyllas av något annat.

Någon dag mycket snart...