När till o med lillebror påpekar hur mycket jag har gått ner i vikt förstår jag hur mycket det här har påverkat mig. Och jag börjar se det själv när jag provar kläder och kan köpa kjolar i strl 36 på loppmarknaden mamma och jag besökte i dag. Men även om jag inte klagar på att jag tappat en del kilon så är det ändå inte värt det. Jag önskar inte min värsta fiende att behöva kämpa som jag behövt göra den senaste tiden. Men jag börjar kunna se ljuset i tunneln. Det är något vagt... men jag kan äntligen skymta det.
Familjen är mitt största stöd just nu. Älskade mamma som drar upp mig, drar ut mig och killar mina fötter när jag behöver lugn. Hennes Jonny som lagar mat som inte ens min aptitförlust kan stå emot. Och idag fick jag träffa min älskade syster och hennes söta son Neo. Hans gurglande skratt värmer i mitt sargade bröst och fina syster säger tröstande ord jag just nu behöver.
Min älskling frågar när jag kommer hem och jag vet faktiskt inte. Jag behöver några dagar till här i lugnet och tryggheten hos familjen. Men snart är jag stark igen och kan bege mig hemåt med nya krafter.
Snart...
2 kommentarer:
Härligt att du är på väg :)
Ta dig bara tid och stressa inte fram något! Nu är det viktigaste att du får må bra i den takt det kräver.
Kram på dig! <3
Vad härligt att höra och vilken familj =) Det är guld värt. Kramar
Skicka en kommentar