Tur i spel... otur i...

Någonstans ifrån fick jag lite ny energi och jag lyckades omvandla det till tre besök på gymmet denna vecka som gått. Jag vågar inte lova mig själv att jag är igång nu men det känns åtminstone skönt att ha tagit de första stegen och ta mig iväg. 

I fredags kväll gick jag på gymmet för att skingra tankarna, för att slippa tänka på sånt jag inte vill tänka på. Som honom.... ihop med någon annan. Det borde inte göra ont men vissa stunder gör det ont ändå. Mest när jag är ensam och den där känslan av övergivenhet kommer över mig. 

Jag tränar klart, känner mig nöjd med mig själv och belönar mig med att ta hem indisk mat och hälla upp ett glas vin. Och den där känslan av ensamhet kändes plötsligt så påtaglig och i ett svagt ögonblick laddar jag ner den där förbannade Tinder appen igen. Ja... det är fel att försöka glömma någon genom att försöka dejta andra men jag tror knappast jag är ensam om den känslan.

Någon sa till mig att det är avtändande att läsa om mina dejter här på bloggen... så vill man inte läsa om det kan man sluta läsa nu...

Jag har druckit upp det sista vinet och känner att jag skulle göra vad som helst för minst två glas till. Har inte duschat efter gymmet och bara hoppat i mina myskläder och ligger nedkrupen i sängen när det plingar till... och jag matchar med en kille. Rätt ålder för en gång skull... och det märkligaste är att det står att avståndet bara är tre kilometer. 

Han är inte Brad Pitt snygg men har den sötaste näsa jag sett (näst sötaste efter exet och jag fattar inte min svaghet för söta näsor) Jag ger honom givetvis en komplimang för den. Vi skriver inte många meningar innan han ber om ursäkt för sin framfusighet och berättar att han precis blivit lämnad på stan av sin kompis efter att de varit ute och ätit. Nu är det en stund till hans buss går och han frågar om jag vill ta ett glas. Och jag tänker.... vad fan har jag att förlora och jag ligger ändå bara där och deppar över något jag inte borde deppa över. Och på tio minuter har jag tvättat av mig den värsta svetten från gymmet, snurrat en sjal runt mitt rufsiga hår och sen går jag med raska steg mot stället vi bestämt att vi ska träffas på.

Vad säger man... att det klickade kanske är att överdriva men det var nog trevligare än vad någon av oss hade förväntat. Nästa buss hinner gå... och nästa... och nästa. När stället stänger vill ingen av oss riktigt avsluta så vi fortsätter till ett ställe som har öppet nån timme till. Där är ljudnivån så hög att vi måste sitta väldigt nära varandra... och ja... det blir som det blir och jag kan bara säga att det var länge sen jag hade den känslan i magen. 

Han tar ingen buss hem och dagen efter frågar han om jag vill komma och titta på hans hus han köpt och flyttat in i för bara tre veckor sen. Och jag ser ingen anledning att tacka nej. Varför ska jag sitta ensam hemma en lördagskväll och känna mig ensam och övergiven för? Så jag åker dit och ser fram emot trevligt sällskap och att kanske få lära känna honom lite mer.

När jag kommer har han tänt upp alla tre eldstäder i huset och jag kan bara konstatera att huset är mysigt och mitt inredningsöga ser att det finns väldigt stor potential. Och det känns bra. Vi pratar och bestämmer att vi ska se en film. Vi lägger oss i soffan och jag få krypa upp i hans famn och det känns så mysigt att få vara någon nära på det sättet. 

Jag vet inte riktigt vad som händer och vill inte skriva några detaljer... men... plötsligt blir han konstig och drar sig undan. Han ber om ursäkt och säger att han nog inte kan fortsätta mer. Jag känner mig dum, fånig och blir givetvis väldigt ledsen. Han försöker ge nån fumlig förklaring att det kanske gått för fort, att det varit mycket med flytten och allt och att dagen efter ska han och barnen åka utomlands och han har inte packat. 

Jag packar ihop mina saker och han följer med ut i hallen. Han ser skamsen och förtvivlad ut och säger att det inte är mitt fel. Att jag inte gjort något fel. Jag säger att jag förstår.... att jag själv egentligen inte är redo för jag fortfarande är lite trasig och sörjer min gamla relation. Men det enda som ekar i mitt huvud är att jag inte duger, att ingen vill ha mig och att det alltid blir så här. De orden fortsätter att gnaga i mitt huvud hela vägen hem men när jag kommer hem och lagt mig i min säng tänker jag ändå... det var inte meningen... jag är inte redo ändå. Men ändå gör det lite ont i hjärtat att än en gång bli avvisad.

När jag vaknar känns det ändå ok. Solen lyser och jag tar hundarna ut på en promenad. Med dem är jag aldrig ensam och det känns inte ens ensamt när jag sätter mig helt själv på caféet med min söndagsfrukost. För jag vet att allt har sin tid... jag kan inte stressa fram något bara för att slippa hantera känslorna jag inte själv riktigt förstår. Bara för att han har valt att gå in i en ny relation innebär inte det att jag måste göra det. Jag vet att det vi hade och lämnade behöver längre tid än så för att bara bytas ut mot något annat. 

På vägen hem köper jag flera buketter med tulpaner. Det finns inget bättre för själen än att få sätta blommor i en vas i ett nystädat hem. Men det tar många timmar för mig att komma igång med städningen eftersom jag hellre väljer att först bara ligga och vila i sängen. Men det känns som min kropp behöver det och jag försöker att inte ha dåligt samvete men det är svårt. 

Städningen blir i alla fall klar och av en slump hittar jag en kvarglömd trisslott i min plånbok. Jag avslutar denna helgen med att dricka en kopp kaffe, skriva av mig mina tankar och jag har inte skrapat lotten ännu. Men de säger ju att har man otur i kärlek har man tur i spel... så rent krasst borde jag skrapa fram en miljon nu. 

I morgon kommer min älskade lillasyster och hälsar på igen. Som jag saknar hennes sällskap. Så veckan som kommer kan inte börja bättre. Och kanske.... men bara kanske, så tar jag mig upp och iväg på gymmet i morgon bitti...