Så ses vi äntligen.... efter att ha haft kontakt i över ett års tid. I perioder. För att jag har dragit mig undan gång på gång. Och varje gång jag tagit kontakt igen alltid detta trevliga bemötande. Fast han egentligen skulle kunna be mig fara åt helvete. Och sista gången nu frågade han rent ut om jag lekte med honom. Och jag kan bara svara ärligt.... precis som det är. Dels har jag nog inte varit redo... men framför allt är jag nog skadad av alla dessa jävla datingappar och idioterna som finns där.
Miljoner dick pics, skamliga förslag, bara fokus på sex och denna ständiga känsla av att det är det enda man duger till. Men han... inte ett ord eller antydningar. Inga skamliga förslag eller ens en bild på kalsongkanten. Bara ömhet och respekt. Och i mina ögon och skadade hjärna blev det lika med ”tråkig” Vad är det för fel på honom?
Ingen gnista liksom. Inget spännande. Inget farligt. Utan helt normal... vettig. Och ja... lite tråkig. Och det där pratar vi om idag när vi ses. För första gången på ett år. Och ja... han är vettig, normal... kanske tråkig jag vet inte. Men vi har trevligt. Pratar massor och när jag berättar om min situation och tårarna kommer lägger han tryggt sin arm om mig och drar mig intill sig. Och det känns skönt, tryggt o lugnt... inget pirr... inget blixtrar o dunder. Men skönt...
Han vill träffas igen. Trots våra olikheter. Trots att jag precis kallat honom... tråkig. Och jag känner att den här killen är värd flera dejter. För numera vet jag att det där som inte känns just nu kan växa. Vi säger hej då. En kram. En puss. Och jag tänker... why not.
1 kommentar:
Härligt att höra. Lycka till.
Skicka en kommentar