Save me

Jag ser honom på långt håll. Mitt hjärta känner att det är han. Som i trans stannar jag bilen och kliver ut. Han säger ord. Jag tänker men säger inget. Det räcker jag ser. Håller om honom hårt. Drar in hans doft. Och hjärtat nästan brister av sanningen. En strid jag inte vill ta. En strid jag aldrig kan vinna.

Och så kommer han med den stora famnen. När jag behöver honom som mest. Varför just han? Jo... för han vet. Han vet mer än någon annan allt om den där striden jag inte vill ta. Han om någon vet hur det är att vara på den andra sidan där jag inte är men jag vill så gärna försöka förstå. Och ingen kan förklara som han. Ingen kan sätta ord på tankarna jag har som han. För att han vet. Han har varit där och lämnat det bakom sig och säger till mig det jag behöver höra men det gör så ont. Tårarna rinner och hjärtat gråter. När han går håller han om mig hårt och länge och hans doft sitter kvar en stund. Ger mig styrka.

Det sista han säger är ; Rädda dig själv!
Men hur gör man det när det enda man vill är att rädda någon annan?