Write and erase

Jag hotas att sprängas av orden. Inte bara det att de snurra runt och skramlar inne i mitt huvud utan de generera en klump i mitt bröst som hotas att sprängas. Så jag skriver, får utlopp, läser raderna om och om igen fast att de borde läsas av någon annan och så ångrar jag mig och tar bort. Jag vet inte om de nånsin hamnade rätt och jag bryr mig inte ens. För jag lovade någon gång att inte skriva fler rader om oss. Men varför ska jag hålla löften? Men jag gör det ändå genom att ta bort så resten kommer bara att handla om mig, om mina känslor så det är väl det jag gör just nu. Skriver om MIG!

Vi går ofta långa rundor och ibland trillar jag ner i ett hål. Det handlar om sekunder så är den där. Det går som ett obehagligt sug genom min kropp men sen kan jag gå vidare igen och känslan är väck. Hon känner likadant och det är skönt att ha någon som förstår. Någon att hålla i handen när det kommer stunder då det gör ont.

Min tandborste står där ensam kvar i sitt glas och hånskrattar åt mig när jag går förbi. Som om den visste innan mig att det här är bara för en stund. Och jag vet inte om jag blir mest ledsen eller arg. Skiter i vilket för en stund och låter det vara som det är. Jag har tröttnat på att försöka förstå.

Ibland önskar jag att jag kunde göra som med mina ord. ERASE!!!!!!!!