Låst läge...

Det tar inte många mil innan jag börjar känna ånger över mitt beslut i ren affekt. I ren ilska, ledsamhet och frustration packar jag min väska och bestämmer mig för att åka hem till min familj. 67 mil bort. Det tar några timmar och jag hinner tänka mycket på den tiden och våra sms är inte av den vänliga tonen. Jag förstår att han är ledsen och besviken över att jag bara drar. Att det inte löser någonting och att han känner sig jävligt övergiven och sviken. Jag förstår det. Men jag då? Mina känslor? 

Jag har precis skickat ett mess till vår nya tilltänkta terapeut och ber om en tid för vi behöver det. Något vi båda varit överens om länge och som jag mer och mer känner vi behöver. Nån timme senare blir hans frustration för stor över vårt gräl och skickar då till samma nummer att vi inte behöver nån hjälp. Han säger att ingen hjälp finns. Att vi kanske ska ta oss en funderare. Jag vet att han inte menar något av det där men det känns som han rycker undan mattan under mina fötter. Det enda halmstrå jag haft kvar att greppa efter försvinner. Så åker han för att hämta sonen och jag blir kvar med upprörda känslor. Så ja... jag packar väskan. Och åker. Jag lämnar honom inte. Inte alls. Bara åker från vårt gräl. Behöver andas och samla ihop tankarna. Man gör inte så. Man drar inte bara.. Jag vet det. 

Det var en skitgrej. Som alltid. Men allt annat kommer över mig då. Alla de andra skitgrejjerna vi alltid bråkar om. Och om känslor som inte är befogade. Hans tvivel ibland. Hans osäkerhet som jag i min tur inte kan hantera. Hur ledsen och besviken jag ibland blir över hur mycket han betyder för mig, hur annorlunda det är med honom och hur mycket bättre än allt jag haft innan detta faktiskt är, men ändå finns osäkerhet och tvivel där som en mörk skugga över oss. 

Vi mår inget vidare någon av oss för tillfället. Han har varit utan jobb i snart ett år och jag ser på honom hur det tär på honom och hans självkänsla. Så klart det gör. Jag drar hela det ekonomiska lasset och vilken man kan känna sig bekväm med det. Klart det tär på honom. Han drar i sin tur hela lasset hemma med allt vad det innebär. Städning, handling och matlagning och körning av barnen när det är vår vecka. Och jag förstår att det inte blir meningsfyllda dagar. Han vill inget hellre än att få känna sig behövd. Ha en uppgift men framför allt kunna ta sin del av det ekonomiska i vår familj. Jag vet att det tynger honom och gör honom bitter. 

Jag i min tur är inte heller nöjd med allt runtomkring mig. Funderingar kring jobbet. Inte vara harmonisk i mig själv och inte kunna stötta honom fast jag vet han behöver det. Men jag mår ju själv dåligt. Tacka fan för att det krockar. Tacka fan för att det inte är ett bra utgångsläge just nu. Vi orkar inte stötta varandra utan det blir bara bråk istället av all frustration. 

Så nej, det var inte så smart av mig att dra och nu är han än mer besviken på mig. Och jag är besviken på honom för den avbokade tiden jag ville få till. Och över det han sa just då. Så just nu är det lite låst läge. Jag 67 mil hemifrån och han som är besviken och inte riktigt vill ta in mina ursäkter eller önskan om att han tar på sig sin del. Det minsta jag begärde var att han tar kontakt med terapeuten och förklara att vi faktiskt visst vill ha en tid. Men han vägrar. Tycker jag startat allt. Jag drog. Även om det var EFTER han avbokade. Och jag tycker det är hans ansvar att ordna upp det pinsamma med att dribbla fram och tillbaka. Om vi ska ordna detta.... behövs den hjälpen. Men jag tänker inte ta den kontakten. Det vill jag han gör. Så just nu,,,, känns det som låst läge..