En sån där dag

Jag skriver inte om hur mina dagar ser ut just nu, om hur de har sett ut de senaste två veckorna och hur den senaste veckan liksom blev något som bara försvann i ett enda töcken. Jag skriver inte så mycket längre om hur jag mår, känner och tänker för jag har lovat mina närmaste att inte blotta mig så. Och jag kan förstå deras oro, omtänksamhet eller att det inte är lätt att förstå hur man som jag känner det behovet och att det på något sätt är renande. Jag håller igen men det är svårt. Och jag förstår ibland inte riktigt själv vad det är i mig som gör att jag förlöser allt det jobbiga genom att sätta det på pränt.

Men om jag bara kunde hjälpa en enda person. Bara få någon att känna igen sig själv och få någon att känna att den inte är ensam om att ibland kämpa med det jag just nu kämpar med så är det skäl nog. För jag har ju hopp. Det finns något annat för det här är bara en fas. En period jag måste gå igenom för att det är resultatet av en väldigt lång tids press, oro och förvirring och ovisshet om framtiden. Nu står jag här. Omtöcknad och lite frågande. Hur kunde det bli så här?

Idag är en sån dag jag kan skriva om. För den har varit annorlunda än de dagar jag haft de senaste två veckorna och det är såna dagar jag ska ha många fler framöver. Men det krävdes tjat. En spark i röven av en underbar vän. En vän som funnits där vid min sida i flera veckor och hållt upp mig. Tröstat och stöttat. Snälla fina Sebastian. Så idag var jag mig själv för en stund igen och jag ser det på hennes leende när hon möter mig. Att hon ser att jag är annorlunda. Att idag har jag ansträngt mig och det gör henne glad. För både hon och jag vet att det är precis SÅN jag egentligen är.

Så jag gör det jag måste göra. Sånt som hör till när man befinner sig där jag gör just nu. Besöker arbetsförmedlingen men lyckas övertyga de om att jag bara är på snabbvisit. Jag klarar mig. Snart har jag jobb igen. Sen går jag bara omkring. Där ute i livet. Ser på folk som dricker kaffe i stora muggar, drar fingrarna över kläderna som jag hade köpt om jag var mitt vanliga jag men inte känner någon lust för men jag är åtminstone där. Mitt i allt det där som jag annars njuter av och jag känner att det finns där. Inom mig finns allt det där kvar. Allt det där som snart kommer tillbaka med full kraft. Jag ser det när jag tittar mig själv i spegeln i hissen på det hus som just nu har blivit min fristad. Hon finns där. Och idag kunde jag se henne igen!