Det är förändringar som kryper under mitt skinn, det kliar som en gammal sårskorpa som håller på att trilla av och jag vill riva bort de sista resterna. NU!
Inga stora förändringar utan det är de små som är viktiga. De som gör att jag kan känna ro i kroppen, vagga mig i lugn. Det som varit och det som gjort ont som jag nu kan börja lägga bakom mig. Varje dag tar mig ett steg längre bort från alla de där känslorna och tankarna som hållt mig i ett hjärngrepp i flera månader. De släpper mer och mer och jag kommer närmare den där känslan jag så länge saknat. Det där varma, mjuka och fluffiga i bröstet som jag skrivit om så många gånger förut. Jag längtar efter att få skriva om den känslan igen.
Och därför är det också svårt att hitta orden när jag sitter där hos min psykolog. Jag har inga ord längre som behöver komma ut. Inte om smärtan. Inte om saknaden och allt annat som jag ältat när jag varit där. Nu får jag liksom leta efter något att säga. Jag pratar om förändringen. Om kärleken och möte och hur jag försöker hitta ett sätt att förhålla mig till att på något sätt vara med någon men ändå vara mig själv närmast. Ett tag till. Tills stormen lagt sig. Tills det finns en stadig grund att bygga på.
Så jag fortsätter på den här vägen. Med förändringen som håller på att ske. Att jag mår bättre. Att jag ska fortsätta att må bättre. Att jag måste ta hand om mig själv. Att jag ska vara snäll mot mig själv. Ta hand om den där nya kostymen och se till att den håller sig skimrandet. Och det är inte så stora saker som behövs. Bara de där små som ändå gör skillnad på nyanserna. Små nyanser!
Jag ska byta den här kostymen nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar