Tiden och lyckliga slut

Jag har vägt de fram och tillbaka. Orden jag funderat på om jag ska pränta ner. Om det som hände. Om vändningen och hur långt ner i djupet jag till slut sjönk. Och jag vet inte vad som är rätt eller fel i att öppna mig så. Eller blotta min strupe som min älskade far skulle säga. Men det är inte så mycket för min egen skull jag vill dela med mig. Jag kan fortsätta bära det inom mig och se det som vändpunkten men det jag upplevde vet jag att jag är långt ifrån ensam om men jag vet också att inte alla befinner sig där jag gör nu så här efteråt. Lugnet efter stormen infinner sig kanske inte för alla som det gjorde för mig. Så dessa ord är mer för att inge hopp. Och kanske det är så att jag måste få ner orden på pränt för att på riktigt kunna se att det verkligen är som det är. Att jag äntligen har näsan ovanför vattenytan igen.

Jag har aldrig velat dö. Hur ont det än har gjort och hur mycket jag än har kämpat den senaste tiden har jag aldrig haft tanken på att jag vill dö. Jag kände bara att jag inte ville leva. Inte så. Men den natten trodde jag verkligen att jag skulle dö. En ångestattack så stark att bara minnet av den gör mig rädd. Det enda jag kunde tänka var att antingen dör jag nu av den här attacken eller så måste jag ta livet av mig för att slippa den hemska känsla som våldtar min kropp. Jag överlevde men hamnade på psykakuten där de övervägde att lägga in mig. Där träffade jag en läkare. En ängel, och hon förstod utan att döma mina konstiga tankar och känslor jag öste ur mig. Hon smekte mig över ryggen där jag satt och grät om ett barn och bad om hjälp.

Det är över en vecka sen nu och med min styrka och ett löfte om att jag hade någon som vakade över mig fick jag åka hem istället för att vara kvar. Varje dag efter den hemska upplevelse har varit ett steg framåt i mitt mående. Varje dag som går ger mig mer hopp och för första gången på månader ser jag ljuset och kan riktigt känna målet där framme om jag sträcker ut mina händer. De senaste veckorna där jag befunnit mig i ett töcken av lugnande tabletter för att ens stå ut och sömnpiller för att få en hel natts vila är snart ett minne blott. Jag vet det för jag kan äntligen tänka klart. Jag känner mig lugn även om det där orosmonstret lurar på min axel. Han får ligga där och ibland kliar jag honom bakom örat för att visa att jag vet han finns där men att jag ignorera honom.

Jag läser igenom mina rader och känner att jag inte är i närheten av att förmedla känslan och det jag gått igenom på ett rättvist sätt. Men det spelar ingen roll för nu vill jag bara se framåt. Lämna allt det här bakom mig. Och det är bara tiden som kan hjälpa nu. Jag har en bit kvar att gå och det får ta den tid det tar. Jag kommer aldrig mer att försumma mig själv och mina känslor på det sätt så som jag gjorde och som resulterade i att jag föll ner i det där mörka djupa hålet.

Varje dag skriver jag ett nytt kapitel. På rent vitt papper skriver jag om det som ska ta mig framåt. Och jag vet att denna gången kommer det att bli ett lyckligt slut.

Äntligen är jag på rätt väg...