Att bara vara här...

Jag är inte mycket för att sätta ord på de där triviala sakerna i mitt liv. Om det där självklara man gör varje dag som egentligen inte betyder någonting. Därför har det varit tyst. För när jag inte har något av vikt att berätta... blir jag tyst. Jag läser gärna om det hos andra men hos mig blir det liksom stopp. Vet inte varför det är så viktigt för mig att fylla orden med speciellt innehåll. Kanske det har med de höga kraven jag ställer på mig själv att göra. Att jag tampas med det dåliga samvetet för att jag befinner mig där jag gör. Trots att det inte beror på mig själv...

Därför är det skönt med de där stunderna då jag faktiskt kan njuta av att inte göra någonting. Att det är ok att frukosten blir sen och att jag sitter djupt nedsjunken med kaffekoppen i min hand. Då det faktiskt är skönt att inte ha någon tid att passa, inga måsten eller... jobb. Som tur är de stunderna inte så många. För det är ju det som driver mig framåt. Att jag har ett behov av att känna mig behövd och att få uträtta något. Att ha en funktion...

Men i väntan på att få ha en funktion, njuter jag av att bara vara... här!