Standing tall

Jag känner att mina fötter står stadigare än på mycket länge. Liksom jordade med marken. Har en bra känsla i min kropp och jag hoppas att det är den styrkan och tryggheten jag lyckas förmedla på intervjun idag. Jag vill verkligen inte ta ut något i förskott men det känns bra helt enkelt. Och skulle det visa sig än en gång att en intervju inte resultera i jobb så är det helt enkelt meningen att det ska bli något annat. Så jag känner mig ganska lugn och trygg i det.

Och för första gången på länge känner jag att jag kan släppa det krampaktiga taget jag håller i det jag är så rädd för att mista. För hur hårt jag än försöker hålla kommer det ändå att visa sig till slut vad som är meningen. Jag vill inte behöva be, inte behöva vänta och sakna det som aldrig händer så det bästa är att bara släppa rädslan och bara låta det som sker ske. Och någonstans där inne djupt i hjärtat känner jag en uns av trygghet även i det. Kanske var det just det jag hörde i hans röst i dag när han ringde...